Läs senare

Serier – kul resurs som kräver eftertanke

Ny forskningSerier är ett alldeles eget berättande som ger oanade möjligheter i klassrummet. Det menar serienörden och forskaren Lars Wallner, som undersökt hur serier används i svenska och samhällskunskap.

Wow! Boom! Splash! Klart alla ungar gillar att läsa serietidningar! Släng in lite serier i undervisningen så börjar de snart att läsa riktig litteratur.

Fel, fel, fel! Alla barn gillar inte att läsa serier. Och serier är inte en inkörsport till riktig litteratur. Serier är en alldeles egen form av riktig litteratur med sin kombination av text och bild. Det menar Lars Wallner, forskare och serieläsare, som i sin avhandling tittat på hur lärare arbetar med serier i skolan.

– När jag jobbade som gymnasielärare i engelska provade jag att ta in serier i undervisningen. Jag upplevde att eleverna tyckte att det var roligt och jag såg andra saker än vad jag gjorde när vi jobbade med traditionell skönlitteratur. Då väcktes idén. Under min skolgång upplevde jag också att serier var ganska frånvarande fast jag själv var intresserad av att läsa dem.

Det finns en del forskning kring serier i skolan, men då oftast i form av intervjustudier eller tester av till exempel hur elever utvecklat sitt ordförråd efter att ha fått arbeta med ett material som forskaren initierat.

Lars Wallner ville i stället studera hur elever och lärare interagerar med varandra i arbetet kring serier. Han ställde upp videokameror i tre klasser i årskurs 3 och en klass i årskurs 8 i två olika skolor där man arbetade med serier på olika sätt. Totalt filmades 15 lektioner där lärare och elever omväxlande arbetade i helklass, grupp och par.

– Jag ville se så naturliga processer som möjligt i klassrummet. Det har gjorts tidigare med skönlitteratur.

Kanske tänker man främst på Kalle Anka eller Tintin, men det finns många former av serier, från endast en bildruta till serie-strippar, tidningar och romaner, i alla genrer för barn, tonåringar och vuxna. Definitionen av serier kan diskuteras, men det är en sorts blandning mellan bildkonst och litteratur som dessutom är överblickbar, det vill säga att läsaren har tillgång till flera bilder i serien på en gång, till skillnad från till exempel film.

I sin avhandling definierar Lars Wallner serier som två eller fler bilder, placerade bredvid varandra för att berätta en historia av något slag. Eller kort och gott: överblickbara motställda bildberättelser.

I studien arbetade årskurs 8 med serier i huvudsak i samhällskunskapen. Lars Wallner såg att klassen till exempel diskuterade stereotyper och könsroller i seriestrippar från dagstidningar, som Medelålders plus och Rocky. De studerade också seriefigurernas känslouttryck och våld i serietidningen Nemi som utgångspunkt för diskussioner om sociala normer.

I årskurs 3 arbetade man med serier i svenska. Där var det mer skapande och diskussioner kring tekniska aspekterna av berättande med serier.

– De hade till exempel en lektion då de arbetade med olika typer av pratbubblor och hur man skapar en berättelse med dem. De diskuterade också gutter space, alltså mellanrummet mellan seriebilderna som har stor betydelse för berättelsens struktur. Vad händer där? Glappet i tid och rum mellan bilderna får inte bli för stort, eller för litet, om berättelsen ska hänga ihop logiskt.

Så, vad kunde Lars Wallner utläsa av 36 timmars filmande? Ja, till att börja med att eleverna hade väldigt roligt och att klasserna var engagerade. Men också att både lärare och elever pratar om serietidningar som något som skiljer sig från annan typ av läsning. Och att synen på serier påverkar hur man arbetar med dem.

– Om läraren tycker att serier är någonting fånigt så skapar det vissa möjligheter och begränsningar för klassrumsarbetet. Och om läraren tycker att serier är någonting jätteroligt så skapas andra möjligheter och begränsningar.

En vanlig uppfattning är att alla barn tycker att det är roligt att läsa serier. Men så är det inte, visade det sig.

– Högstadieeleverna gjorde ganska tydliga åtskillnader mellan olika typer av serier. Vissa är barnsliga, andra är vuxna. I det klassrummet blev det tydligt att det inte går att ta in vad som helst att jobba med. Och när de i årskurs 3 skulle jobba med Kalle Anka så var det vissa elever som protesterade och hellre ville läsa en kapitelbok.

Lars Wallner

Lars Wallner är gymnasielärare i engelska, religion och filosofi. Hans avhandling heter Framing education: doing comics literacy in the classroom, Linköpings universtitet.

Att intresset hos en del inte var så stort förvånade Lars Wallner, åttiotalist och själv uppvuxen med serier, men också att kunskapen om serier varierade väldigt.

– Ja, både i årskurs 3 och 8 fanns det vissa elever som inte var särskilt intresserade av serier. De hade inte heller den kulturella kompetens som jag förväntat mig. Några visste inte vem Kalle Anka var.

Just detta att elever och lärare har olika föreställningar och erfarenheter av serier är något Lars Wallner lyfter fram i avhandlingen.

– Det måste man tänka på som lärare. Det går inte att oreflekterat ta in serie-material i skolan och tro att det ska funka. Man måste fråga sig i vilket syfte det ska användas? Funkar det i det här ämnet, med den här åldersgruppen? Är det ett lämpligt innehåll för det jag tänker jobba med? Helt enkelt göra samma överväganden som när man tar in vilken skönlitterär text som helst. Och inte förutsätta att alla elever är serieläsare.

När så elever och lärare möts för att tala om, konstruera och på olika sätt arbeta med serier uppstår något speciellt, menar Lars Wallner

– Det jag argumenterar för i avhandlingen är att det som skapas i klassrummen kan ses som en egen form av litteracitet som är förknippad med serier och serietidningar. En del av resultatet är just begreppet serie-litteracitet. Och så vill jag lyfta synen på serier som ett möjligt klassrumsmaterial, som något viktigt att ha i åtanke.

Men alltså inte bara som ett sätt att locka till vidare läsning – även om Lars Wallner tillstår att serierna med sitt bildspråk kanske är lättare att ta till sig för en del elever.

– Syftet med min undersökning är inte att värdera serier. Jag kan bara konstatera att lärarna och eleverna i mitt material verkar ha väldigt roligt.

Avslutningsvis kan avslöjas att Lars Wallners favoritserie är Batman.

– Ja, det är en värld som fascinerar mig. Karaktärerna som skrivs fram i Batman har stort djup, det ligger mycket psykologi, historia och kultur bakom dem, vilket är häftigt.

ur Lärarförbundets Magasin