Läs senare

Sagan som inte är någon saga

av Suzanne Gynnhammar
07 Jun 2018
07 Jun 2018

Det började i förra veckan vid mötet med den pensionerade skolchefen som undrade om inte de första eleverna borde ta studenten snart. Jo, det är ju faktiskt tre år sedan som de lämnade oss. Vi skrattar gott åt minnena. Och så dyker den tre år gamla tidningsartikeln upp i Facebookflödet. ”Språkklasserna – en framgångssaga” lyder tidningsrubriken. Minnena kommer över mig.

En framgångssaga?

En höst stod vår kommun med en stor grupp ungdomar utan skolgång. 34 nyanlända somaliska ungdomar, 13–18 år. Många hade aldrig gått i skolan, andra hade god skolbakgrund. Strax före jul fick vi, några lärare, studiehandledare och en specialpedagog, frågan om vi var vi intresserade av jobba med dessa ungdomar. Ja tack, sa vi. Tänk att få göra något riktigt bra, så som det egentligen är tänkt. Undervisning i skolans alla ämnen, behöriga lärare och mycket studiehandledning. Stöd från ledning och förvaltning. Förhoppningsvis något att ta efter.

En tom enhet på en skola kunde öppnas, böcker, material, arbetsrum och allt sådant fick fixa sig. Snabba ryck! Två dagars planering under jullovet och så var eleverna där. Föräldraträff i bostadsområdet på andra sidan stan kvällen före skolstart. Hoppfullhet.

SUZANNE GYNNHAMMAR

Jobbar som: Lärare 4–9 i SO, svenska som andraspråk och studie- och yrkesvägledare på Navets skola, Örebro.

Gör på fritiden: Städar, kläcker idéer och pratar.

Viktig bok och film: Saltkråkan.

Gillar: Ligga i sanden, gräva med händerna och läsa en bok.

Ogillar: Råttor, kokt potatis och korkade beslut.

Viktigaste frågan: Varför?

Längtar efter: Att nyanlända ska ges samma chanser.

Första dagen. Bussresa tillsammans, flera lärare åkte med. Busskortsutdelning. Bussbyte. Mycket information till eleverna blev det den första dagen. De lyssnade noga och frågade mycket. Men det finns så mycket att känna till, så många kulturella koder. Inte alltid lätt att göra rätt. Ni skulle sett skepsisen i matpersonalens och de andra elevernas ögon när några elever tvättade händerna i matsalens dricksvattenautomat. Men de misstänksamma blickarna avtog, våra elever fick snart en naturlig plats bland övriga elever. Att jobba med språkklassen sågs som högsta vinst.

Vilken styrka att få lära tillsammans med modersmålet som resurs. Att från första stund ges möjlighet att skapa sociala kontakter på lika villkor, att ha någon att tala förtroligt med. Att få chansen att hänga med i ämnesundervisningen, att få bearbeta det svåra ämnesinnehållet på modersmålet, samtidigt som svenska språket utvecklas. Eleverna slet. Vi slet. Ibland slet vi vårt hår. Hur svårt kan det exempelvis vara att förstå sig på en pärm – fram och bak, upp och ner, öppna och stänga …?

En termin gick. De äldre lämnade oss. De yngsta gick ut i reguljär undervisning. Övriga inledde samarbete med en annan klass i flera ämnen. Nya vänner. Verklig inkludering på lika villkor.

Och så efter 2,5 år var det dags. Gymnasiet. Våra elevers resultat stack ut. Många behöriga.

En framgångssaga? Ja kanske.

I dag har vi inte längre någon språkklass. Vi är tillbaka på ruta 1. Snart välkomnar vi en nyanländ högstadieelev rakt ut i min klass … Vi har varit där förr, vet hur det kan bli och det gör mig ont.

ur Lärarförbundets Magasin