Läs senare

Porträtt: Jenny Lindh

Lördagsmorgnarna är inte vad de varit. För Dagens Nyheters läsare har den rofyllda helgfrukosten numera antingen förbytts till en upplyftande skrattfest eller till ett irritationsmaraton, där en förtretat sätter kaffet i vrångstrupen och slår igen morgontidningen med en smäll.

30 Maj 2016
Porträtt: Jenny Lindh
Betagen. Biblioteket i Kulturhuset i Stockholm, där Jenny Lindh jobbar, har en slående utsikt mot Sergels torg och Hötorgsskraporna. Men för henne är det böckerna som drar. ”Att få vistas bland så mycket böcker är som att gå runt i ett stort äventyr.” Foto: Robert Blombäck

Föremålet för dessa splittrade känslor, Jenny Lindh, skulle knappast erkänna att hon har en sådan stark påverkan på människor. Men faktum kvarstår: med sin personliga, rättframma stil, sin humor och sitt underfundiga språk har den tidigare så anonyma bibliotekarien skaffat sig kändisstatus.

Med sidan ”Fråga bibliotekarien” i DN:s kulturbilaga varannan lördag lyckas Jenny Lindh göra litteraturen kul och lite mer rock’n’roll. Ingen läsarfråga är för banal för att fånga hennes intresse och få ett uppfriskande svar, medan mer självgoda frågeställare får vara beredda på vassa och bitska kommentarer.

Foto: Robert BlombäckMånga älskar din stil, men en del blir provocerade. Varför?

– Litteratur står för så allvarsamma värden, den ska skärskåda meningen med livet och behandlas därför ofta som på ett altare. Jag har inte en sådan där vördnadsfull relation till böcker och det stör nog vissa, säger Jenny Lindh.

– Jag har egentligen bara en regel när jag skriver sidan och det är att jag själv måste tycka att det blir roligt. Inte hela tiden, men jag måste skratta åtminstone en gång.

Den taktiken fungerar uppenbarligen. ”Fråga bibliotekarien” har blivit en läsarsuccé och sidan har smällt upp dörren för henne på vid gavel till den svenska kultureliten. De senaste åren har Jenny Lindh synts i Babel i tv, suttit i Augustjuryn, börjat recensera böcker i M-Magasin och fått diskutera litteratur med Horace Engdahl på bokmässan i Göteborg.

Själv är hon blygsam och kallar sig F-kändis och ett slags gatualibi i de fina kretsarna. Hon representerar det andra Sverige, hävdar hon.

– Jag hade inte läst en morgontidning innan jag började högstadiet. Min pappa läste Kalle Anka för mig när jag var liten, inte de grekiska mytologierna som jag vet att författaren Pernilla Glaser fick höra av sin far.

Den som fått finkultur serverad med modersmjölken har ett försprång i kulturvärlden och rör sig hemtamt i de miljöerna. För Jenny Lindh är det inte lika okomplicerat.

– Nej, här kommer den där klassgrejen in. När jag skulle sitta och prata med Horace Engdahl på bokmässan höll jag på att få magsår. Jag kände mig så fel, sådana situationer aktiverar ett dåligt självförtroende hos mig.

Vad händer?

– Det blir en tvärtom-effekt, jag svär tre gånger extra. Det blir ett slags tvång att säga vulgära saker, jag tror att jag har Tourettes syndrom på riktigt. Men jag lyckades hålla mig från att säga bajskorv till Horace, det var skönt. Jag oroade mig mycket för det innan.

Jenny Lindh tar en klunk av sin kaffe latte på laktosfri mjölk. Vi sitter på ett fik i Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, vägg i vägg med biblioteket där hon numer jobbar halvtid vid sidan om sina andra uppdrag. Hon är rapp och rolig, snar att driva med sig själv, och tar plats på ett självklart och otvunget sätt.

Min bild av en tillbakadragen person, så djupt försjunken i litteraturens värld att hon knappt hinner kommunicera med omgivningen, får sig snabbt en törn. Att hon svarade så sporadiskt på mina mejl när jag först försökte nå henne berodde helt enkelt på att jag hade fel adress – inte på att hon är världsfrånvänd och teknikfientlig.

– Nej, jag är rätt high-tech, jag läser till och med romaner i Ipaden, säger hon och skrattar.

– Dessutom är det en myt att bibliotekarier är blyga, jag kan visst gå på krogen och vara social. Fast okej, jag har det faktiskt som bäst när jag får sitta hemma med en bok och återskapa barndomens trygghet med min feta katt i knät. Den dagen min särbo och jag bestämmer oss för att flytta ihop kan det inte vara med öppen planlösning, jag måste absolut ha ett eget rum att stänga in mig i!

Apropå barndomens trygghet så är den central. Det var i flykten till litteraturen som Jenny Lindh fann tröst under uppväxten. Hon kommer från Uppsala, det andra Upp-sala, det som är skilt från universitetets sfär. Ett Uppsala där kultur var något fint och flott och avlägset. Med två storasystrar som var snygga och jättebra på sport behövde den unga Jenny hitta sin egen grej och den grejen blev böcker. Böckerna var också ett sätt att fly från bråken hemma.

– Mina föräldrars äktenskap skulle platsa i Guinness rekordbok som världens sämsta. Det var otroligt mycket gräl. Både jag och min pappa behövde någonstans att fly, vi gömde oss genom att han läste högt för mig.

Föräldrarna skilde sig. Och böcker har sedan den tiden alltid inneburit en trygghet, en plats där Jenny Lindh kan vara ifred. Hon beskriver ögonblicket då hon insåg att hon kunde läsa tyst för sig själv som omtumlande och att en stark känsla av frihet infann sig. Dessutom skänker böckerna sällskap.

– Jag är så glad att jag har det här bok-intresset, för det gör mig mer eller mindre immun mot känslor av ensamhet. Med en bok är du aldrig ensam. Människor som inte har ro att läsa känner sig oftare ensamma, tror jag, de är mycket mer utsatta. Jag ser läsning som en sorts mental pensionsförsäkring.

Om läsningen var en flykt under barndomen blev den en passion i tonåren. Tack vare en cool och egensinnig högstadielärare. Föreställ er bilden: Det är tidigt 1990-tal och en klass småfinniga högstadieelever i munkjackor med märket Champion på bröstet står upp i bänkraderna och sjunger med i Internationalen – på ryska.

– Min lärare gjorde säkert många tjänstefel, bland annat indoktrinerade hon hela klassen i sin extrema socialism. Men hennes passion för svenska och SO-ämnen var smittsam.

– Hon grät när hon läste högt, det var omvälvande. Att läsa blev inte plikt för oss, hon visade att litteratur var rebelliskt. Läste gjorde man av lust, för att det var häftigt.

Det är just det som är knepet för att få unga att läsa, tror Jenny Lindh, att komma bort från alla måsten.

– Det blir lätt en tandkrämseffekt, du måste borsta tänderna, du måste läsa. Testa att låsa in böckerna i stället och göra läsningen lite hemlig och förbjuden.

Bibliotekarieyrket var inget kall från början. Men efter en avstickare då Jenny Lindh drömde om att bli skådespelare, hittade hon tillbaka till böckerna och började läsa litteraturvetenskap på universitetet. Ett tag funderade hon på att forska men fick ett timvikariat på ett bibliotek och kände sig genast hemma. En otroligt härlig upplevelse, berättar hon.

– Att få vistas bland så mycket böcker, det är fortfarande som att gå runt i ett stort äventyr för mig. Och alla läsupplevelser, det är det som ger kicken än i dag.

Så hur fick du en egen sida i Dagens Nyheter?

– Jag träffade DN:s kulturchef Björn Wiman på en middag. Sedan såg han mina inlägg på Facebook och tyckte nog att jag var en lagom tjurig person som skulle passa för en sådan uppgift.

Och det gjorde hon ju.

– Men jag trodde att det skulle gå åt skogen. DN känns så stort. Jag såg framför mig hur jag satt och grät vid en säck av hatbrev. Jag har en tendens att katastrofiera saker. Det är nog spår efter min uppväxt. Då blev det alltid bråk och katastrof av allting och därför förväntar jag mig att det är så livet är.

Namn Jenny Lindh.
Ålder 37 år.
Bor Stockholm.
Yrke Bibliotekarie och skribent.
Familj Särbo.
På nattduksbordet Elefantens fot av Madeleine Hessérus, hypnotiserande om kärlek i skuggan av Tjernobylkatastrofen. 


Litterär gestalt jag vill gå på krogen med Källarmänniskan i Dostojevskijs En underjordisk dagbok. Eftersom båda ogillar krogen sveper vi vodka under tryckande tystnad och krälar snabbt hem till våra mörka källarhål. 


När jag inte läser Ser jag Sagan om ringen-trilogin (på film alltså, Tolkien skrev lite för krattigt för att jag ska palla böckerna) flera gånger i månaden och övar in de alviska replikerna.


Boktips till…

… en bokslukande 9-åring Vad som helst av geniet Frida Nilsson. Sorgliga Jagger Jagger är bäst, men senaste Ishavspirater är ljuvlig den också.

… en skoltrött 14-åring Chocka igång läslusten med något vidrigt, typ Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Den mer moraliske läsfrämjaren väljer Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.



…en världsvan 17-åring Elena Ferrantes Min fantastiska väninna är en sagolikt bra allåldersbok om vänskap, avundsjuka, kärlek och klass. Plus maffian!

ur Lärarförbundets Magasin