Läs senare

Murarna rivs med vinklade berättelser

En händelse – två perspektiv. Med en dualistisk historieskrivning förstår eleverna konflikten mellan Israel och Palestina bättre, menar lärarna Bobo Jakobsson och Henrik Nilsson.

24 Apr 2018

Det råder spänd förväntan i klassrummet på fjärde våningen på Ingrid Segerstedts gymnasium i centrala Göteborg. Här samlas elever i årskurs tre på samhällsprogrammets inriktning mot journalistik och samhälle. Två grupper ska presentera sina nyhetsinslag om konflikten mellan Israel och Palestina, sedd ur ett historiskt perspektiv. Den ena gruppen har arbetat med det palestinska perspektivet och den andra med det israeliska.

Modellen med olika narrativ, eller berättelser, som lärarna Bobo Jakobsson och Henrik Nilsson bygger undervisningen på, har utvecklats av lärare i Israel och Palestina.

De två grupperna sätter sig mitt emot varandra längst fram i klassrummet. De har fått se den andra sidans film en gång och har skrivit frågor till den kommande diskussionen. Den övriga klassen sätter sig längre bak och fungerar som publik.

Först ut att visa sin film är Amanda Dahlén, Elin Karlström och Wilma Olsson. Vi får veta att PLO är den legitima företrädaren för det palestinska folket. Israel har ockuperat palestiniernas land och utsatt folket för lång-varigt lidande. Camp David-avtalen 1976, där Egypten erkände Israel som nation, ses som ett svek. Israel bombar flyktingläger i Libanon och har saboterat palestiniernas handel. Oktoberkriget 1973, den israeliska inmarschen i Libanon 1982 och intifadan 1987 är centrala händelser i det palestinska narrativet.

Nästa film presenteras av Carolina Larsson Lundkvist och Annie Josefsson. Här får tittaren se att sexdagarskriget 1967 förbättrade Israels position och Egyptens erkännande av staten Israel är en viktig milstolpe. Samtidigt pekar man på terrorangrepp från palestiniernas sida och man ser PLO som en terrororganisation. Egypten och Syrien bröt freden när de anföll Israel 1973. I inslaget får tittaren veta att palestiniernas rättigheter tillgodoses och att de integreras i arbetsmarknaden.

När filmvisningen är klar börjar diskussionen, som är indelad i tre delar. Tanken är att de två grupperna ska försöka närma sig varandra för att motverka en polarisering. I den första delen ska de diskutera viktiga aspekter hos filmerna och hur olika händelser får olika stort utrymme i respektive narrativ. Grupperna ställer frågor till varandra.

Det står nu klart att respektive grupp förstår att filmerna är vinklade. Eleverna slår fast att det finns nyanser och perspektiv som inte kommer fram i det andra narrativet. För att ge den egna berättelsen legitimitet vill man framställa det egna folket som offer.

Bobo Jakobsson följer noggrant med i diskussionen. Varje elev ska markera när de gjort ett inlägg i diskussionen på de post-it-lappar de har framför sig. Det är inte meningen att några få elever ska dominera diskussionen. Alla ska få komma till tals.

– Se till att hålla koll på varandras lappar, säger hon.

Det är dags att gå över till nästa steg. Nu ska grupperna försöka hitta en gemensam historia i
konflikten. De övriga eleverna i klassen lämnar nu klassrummet. När klasskompisarna gått ut och
dörren stängts börjar diskussionen på allvar.

– Ni vill ha tillbaka land, säger Carolina Larsson Lundkvist, som företräder det israeliska narrativet.

Dualistisk historieundervisning

Metoden har inspirerats av en undervisningsmodell för att skapa förståelse mellan israeler och palestinier, utvecklad vid det oberoende fredsforskningsinstitutet PRIME.

Bakom initiativet stod bland annat Sami Adwan, professor vid Betlehem University och gästprofessor vid Segerstedtinstutitet, Göteborgs universitet. I projektet Dualistic history utvecklade palestinska och israeliska lärare metoden, som resulterade i en gemensam lärobok. Segerstedtinstitutet har översatt undervisningsmaterialet till svenska.

Elin Karlström på den palestinska sidan svarar:

– Israel tycker ju inte att man har tagit något land.

Annie Josefsson, som tillhör den israeliska sidan, slår fast att det finns religiösa kopplingar till landområden sedan många år och att det komplicerar saker och ting.

Nu ger sig Wilma Olsson, som företräder den palestinska sidan, in i diskussionen.

– Vem har egentligen rätt till Jerusalem?

Annie Josefsson svarar:

– Judarna blev så illa behandlade under andra världskriget. Det rättfärdigar ockupationen av
Jerusalem.

Carolina Larsson Lundkvist ställer sig för en stund utanför sitt perspektiv.

– Det förekommer grova övergrepp på den pale-stinska befolkningen.

Amanda Dahlén som företräder den palestinska berättelsen pekar på att båda sidor måste hitta perspektiv som överbryggar polariseringen. Benämningen Jom Kippur-kriget är ett exempel. Den palestinska sidan kallar kriget för Oktoberkriget.

– Vi behöver hitta en gemensam historia och ta ett steg tillbaka och se på det som hänt utan känslor.

Slutligen kommer seminariet till sin tredje och sista fas. Nu ska eleverna diskutera polariseringen, mediebilden och objektiviteten hos materialet de har arbetat med. Det blir uppenbart att eleverna inser att Israel–Palestinakonflikten är komplex och att båda sidor odlar sina egna myter. Annie Josefsson slår fast att ingen av sidorna vill lyfta fram de övergrepp de begått.

– De som växer upp får bara den ena sidans version.

Elin Karlström fyller i:

– Ja, man undviker att se vad den egna sidan begått för övergrepp. Vi får en felaktig bild av historien på det sättet, säger hon.

Amanda Dahlén pekar på att medierna gärna vill sälja en förenklad bild för att nyheten ska bli läst.

– Förenklingen gör att man missar flera ståndpunkter. I samband med attentatet i München tog många ställning för Israel.

Slutsatsen är att objektivitet är svår att uppnå i medierapporteringen kring Israel–Palestina-konflikten.

– Jag gick in i det med flera frågor och nu när vi är klara har jag ännu fler frågor, säger Elin Karlström.

I nästa seminarium sätter sig sex andra elever längst fram i klassrummet. De här filmerna är mer humoristiska och den diskussion som sedan följer är mer resonerande. Eleverna är medvetna om att respektive sida skönmålar sitt agerande. PLO är en terroristorganisation, slår en elev fast. En annan säger att PLO:s inflytande har överdrivits eftersom det israeliska narrativet gör gällande att israelerna levt i rädsla. Samtidigt säger en tredje elev att PLO:s agerande framställt det palestinska folket i dålig dager. Det är svårt att nå en lösning på konflikten, men förståelse för den andra sidans bild är en början, säger en elev.

– Gemensamma medier kan vara en lösning. Då får båda parterna se samma nyhetsrapportering, säger Fabian Zetterström.

Seminariet glider in i en diskussion om islam och terrorism.

– Så fort en muslim begår ett attentat så är det ett terrordåd, men om en vit europé gör det framställs det som ett vansinnesdåd, säger Signe Andersson.

Examinationen, som också äger rum under lektionen, sker i samhällskunskap och medier, kommunikation och samhälle. Bobo Jakobsson förklarar vad hon och kollegan Henrik Nilsson bedömer.

– Vi tittar på viktiga punkter i manuset. Det ska finnas en röd tråd. I den andra delen tittar vi på vilka frågor de ställer. Dessutom tittar vi på vad eleverna säger och om det är relevant för diskussionen.

Samma upplägg skulle man kunna använda för att studera andra konflikter, där debatten blivit polariserad, understryker Henrik Nilsson.

– Metoo-debatten är ett exempel, säger han.

I tio lektioner har eleverna arbetat med sina narrativ. Att bara sätta sig in i en version av vad som inträffat gick stick i stäv med hur eleverna vanligtvis arbetar.

– Materialet är så vinklat, jag är van vid att analysera och se flera synsätt redan från start, säger Amanda Dahlén.

Agnes Engelbrektsson tycker att hon har större förståelse för konflikten i dag.

– Det här upplägget ger oss en chans att bli mer objektiva, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin