Läs senare

Hyllning till det kollegiala lärandet

Klockan är slagen och med andan i halsen vispar de sista in. Jag hinner tänka att det finns en anledning att lärare skildras som de gör i medierna. Medierna vet dock inte vad jag vet, det vill säga att lektionen kanske slutade samma klockslag som vi börjar. Att ställtiden är minimal och att vederbörande kan ha valt mellan toalettbesök och kaffetår. Dörren stängs och jag välkomnar mina deltagare i Läslyftet.

Vartefter terminen lidit har vi blivit en sammansvetsad grupp. Långt ifrån alla kände varandra innan. Vi delar inte elevgrupper, så naturliga mötesplatser är få. Att handleda kollegor är inte heller det en spikrak resa. Trots det höga lästempot, som står i konkurrens med alla tusentals små och stora arbetsuppgifter en lärare kan ha, så är ambitionerna hos deltagarna höga. Snabbt kommer vi på plats och samtalet kan börja.

Det är det där med tempot jag uppskattar mest. Något händer. Samtalet saktar ner. Vi lyssnar på den som pratar. Vi avbryter inte varandra. Vi tar verkligen till oss det vi hör. Processar och kommer med följdfrågor. Jag upplever att den som talar verkligen får stå i fokus. Det är nog det som är kärnan … Det är ju svårt att vara tyst när man är lärare. Vi är så vana att ta plats. Att prata mycket. Att hjälpa elever att komma tals. Att vara språkrör. Det är en utmaning att ställa om.

Behovet att bli sedd och hörd tror jag har ökat i takt med det ständiga flöde som pågår i och kring oss hela dagarna. Läraren har en ständig uppgift att se, bekräfta och lyfta sina elever. Men vem ser läraren? Jag vill gärna tro att det är möjligt att få uppmärksamhet utan att det sker på bekostnad av andra.

Terese Cannehag Berglund

Jobbar som: Lärare 1–7 i svenska, engelska och SO. Förstelärare inom läsning.

Arbetsplats: Ålstensskolan i Stockholm

Gör på fritiden: Hänger med familjen och läser. 

Gillar: Tystnad.

Ogillar: Skarpa röster och hårda ord. 

Det vill jag göra mer: Gå i skogen.

Dröm jag har: Är att ha får – svår ekvation när man bor i en stad.

Samtalen i vår grupp blir ofta personliga. Det målas upp bilder av situationer i undervisningsmiljöer. Lyckosamma och mindre lyckade där man vågar tala om sin besvikelse och otillräcklighet. Beskrivningarna föder uppriktig nyfikenhet och beundran som i sin tur väcker respekt för varandras situation i klassrummet. Så lite vi vet, egentligen, om varandras arbetssituation. Vi skrattar. Mycket. Det är förlösande att glädjas tillsammans.

Diskussionerna skiljer sig vida från de rumphuggna och ofta ensidiga samtal som sker i ett personalrum där deltagare i samtalet hela tiden kommer och går, där det är snabba puckar som gäller om man ska göra sig hörd eller få fram sin tanke innan motparten reser sig för att gå till en lektion. Den som pratar högst hörs bäst.

Vårt Läslyft är andhämtning, påfyllning, fin samvaro och ett lugn som infinner sig de där sena eftermiddagarna mot slutet av veckan. Jag är så tacksam att jag får vara där och dela det med kloka och insiktsfulla kollegor.

Korridoren är tyst när vi avslutar och lämnar lokalen. Stolar upp. Belysningen släcks. De sista eleverna har gått hem.

ur Lärarförbundets Magasin