Läs senare

Föremålen berättar sin egen historia

En underlig kamera, en trälåda med ett blött förflutet och en personlig sak från en adelsman. Det är några av prylarna vars historia nystades upp när tv-programmet Antikrundan
flyttade in på gymnasieskolan Spyken i Lund.

17 Mar 2014
Föremålen berättar sin egen historia
Foto: Erik Mårtensson

Plötsligt dök idén upp. Mitt under samtalet i korridoren, när Karin Dahlin pratade med en arbetskollega som hade medverkat i Antikrundan: de skulle göra tv-programmet i klassrummet.

– Wow, en sån idé! Jag kände det med en gång. Om fascinationen över föremål kan väcka ett sånt enormt intresse som tv-program, då borde det fungera även i skolan, säger Karin Dahlin, lärare i samhällskunskap och historia på Spyken, gymnasieskolan i centrala Lund.

Men Antikrundan var inget hon drog igång på en höft. Hon började med att titta på flera avsnitt av tv-programmet och skissade upp vad hon egentligen ville och kunde överföra till en skollektion. Kursmålen
i historia var viktiga.

– Det var där jag började, så att projektet verkligen blev relevant. I kursplan och betygskriterier står det att eleverna ska lära sig historiska begrepp, göra kopplingar mellan dåtid och nutid samt söka och värdera olika källor och källmaterial.

Skolledningen gillade hennes presentation, och hon beviljades 3 000 kronor från skolans projektbudget. Då hade hon utarbetat hela planen, bland annat tagit in externa föremålsexperter. Projektet fick namnet Föremålen berättar.

Arbetet tog sex veckor – tolv lektioner – i anspråk. Lektionerna lades in i en fördjupningskurs i historia för årskurs 3.

– Eleverna tyckte att det var ett nytt och spännande sätt att lära sig historia. De kom med föremål som kanske mormor hade ägt, och det väcker en speciell känsla. Då känner de att historia berör dem.

Var och en av de cirka 30 eleverna fick ta med sig ett föremål som skulle vara äldre än från 1970. Det skulle vara bruksföremål, och inte till exempel konstverk. Första lektionen var på museet Kulturen i Lund, där eleverna fick en genomgång av hur museer gör när de letar efter fakta och katalogiserar föremål. En arkivarie tittade också på elevernas föremål och sa något om vart och ett av dem.

– Alla fick sin nyfikenhet stillad när just deras pryl blev kommenterad, så ingen blev besviken. Det var viktigt att de kände sig sedda.

Eleverna delades sedan in i åtta grupper, och varje grupp fick bestämma sig för ett föremål. Kring detta skulle de sedan bygga sin redovisning.

På det sättet växte en djupare historia fram. En grupp hade en spionkamera som hade använts för att spionera på östtyska företag. En annan hade en trälåda vars väggar kom från Enigheden, ett skepp som gick på grund utanför Blekinge under 1600-talet. Ett cigarettetui från en adelsman, en Pippi Långstrumpbok från 1950-talet och ett bröllopsfotografi från tidigt 1900-tal är andra föremål som eleverna valde att arbeta kring.

Lektionerna som följde gick ut på att svara på frågor runt föremålet, så som vem som ägt det, hur det hade tillverkats, vem som hade gjort det, om utseendet hade förändrats av tidens gång, vilket material det bestod av och så vidare. Även värdet och värderingskriterier diskuterades. Slutligen värderades föremålet av en expert.

– En viktig sak som jag också förde in var lagstiftningen kring svenska kulturföremål. Eleverna fick fundera över vilka skyldigheter vi har när det gäller våra äldre ting. Får de föras ut ur landet? Det kom som en överraskning för de flesta att vi har lagar runt det.

I projektet ingick också att eleverna skulle sätta in föremålet i en historisk kontext. Bröllopsfotot till exempel – den gruppens elever fick titta på hur äktenskap och bröllop gick till vid tiden då fotot togs: lagstiftningen, samhällets syn på äktenskap, platsen för ett bröllop och annat av relevans.

Eleverna skulle också jämföra dåtid och nutid, med i stort sett samma frågor som när föremålet sattes in i sin historiska kontext. Vilka förändringar har skett? Varför?

Till slut kom redovisningen inför alla klasskamrater. Till detta skulle de även lämna in en skriftlig akademisk källredovisning.

– Under den här kursen gjorde alla vad de skulle. Alla. Annars är det alltid en eller två som inte lyckas med sin redovisning. Den här kursen tog tag i dem på ett helt annat sätt, säger Karin Dahlin.

Namn Karin Dahlin
Ålder 46 år
Yrke Gymnasielärare i historia och samhällskunskap
Antal år i yrket 23 år
Senast lästa bok Utmärkt undervisning av Jan Håkansson och Daniel Sundberg
Senast inköpta föremål En motionscykel
Lärarförebild ”De kunniga lärarna från min gymnasietid i samhällskunskap och historia.”
Gör på fritiden Sjunger i kör, sköter lantgården
Användbara källor i projektet Föremålen berättar Boken Materialet i gamla föremål, databaserna Carlotta, vid Lunds museum, och Kringla, som är sex stora museers gemensamma databas över föremål, Riksantikvarieämbetets sajt för information om lagstiftning kring svenska kulturföremål.

ur Lärarförbundets Magasin