Läs senare

Vi måste stå upp för den norm vi vill ha

av Camilla Bardel
30 Jan 2017
30 Jan 2017
Camilla Bardel.

Det är sommar och du badar på en Medelhavsstrand. En strand med sand och småsten, lite om vartannat. Solen värmer och vattnet svalkar. Du är i mest hela tiden. Även barnen förstås. Några bärs runt av vuxna, andra simmar med badring, andra springer runt och skvätter ner oss andra med vatten och ibland med sand när de rusar ifrån den heta stranden. Ganska oförargligt. (Lite irriterande.) Plötsligt får du se några små killar som roar sig med att kasta sten i vattnet. Obehagligt nära några småttingar som tumlar runt i strandkanten, faktiskt. Så kan de väl inte få göra …? Var är mamman, pappan? Någon vuxen måste väl ändå säga till dem att det är farligt att kasta sten bland andra badande? Tänk om stenen träffar en treåring? Men hallå, ska jag göra något? Det kanske verkar lite konstigt – jag känner ju inte dem …? Pang. Kastad sten kan inte tas tillbaka.

Hemma, läser du på nätet, har vi en varm sommar. En sommar med festivaler. En sommar med sexuella trakasserier, verbala och fysiska. Våldtäkter. Konsekvenserna för de drabbade är obeskrivliga. Arrangörerna tar avstånd och fördömer. Vaktbolag hyrs in. Men det händer igen. Och igen. En känsla av vanmakt infinner sig. Varför är det ingen som gör något?

Efter sommaren kommer hösten, skolorna börjar och du blir åter påmind om hur det verbala våldet etablerat sig på skolgården, i korridoren, på nätet. Det drabbar pojkar såväl som flickor. ”Din mamma blir knullad bakifrån av två snubbar.” ”Du är en hora.” Ord som skadar. Sagt ord kan inte tas tillbaka.

Camilla Bardel

Namn: Camilla Bardel.

Titel: Professor i moderna språk med didaktisk inriktning.

Plats: Stockholms universitet.

Åsikt: Sagt ord och kastad sten kan inte tas tillbaka.

Det verbala våldet drabbar även vuxna kvinnor på nätet, du vill inte se det och undviker att ta del av näthat, men till slut hör du det refereras när du sätter på Rapport klockan 19:30. Orden smärtar, ekar, trivialiseras, kryper närmare inpå. Är det möjligt att det verbala våldet är på väg att bli en del av vår vardag?

Vi vet att det inte är så här vi vill ha det. Vi vill få bort det verbala och det fysiska våldet. Vi vill att alla unga ska få växa upp utan att känna sig utsatta och hotade. Självklart!

Men hur? Vilket ansvar har vi vuxna för att sätta gränser för verbalt och fysiskt våld som vi ser riktas mot människor i vår närhet? Vad kan vi göra för att stoppa näthatet och det verbala våldet IRL? Psykologer, jurister och lärare arbetar mot detta dagligen i skolan och i andra professionella sammanhang. Men det står också klart att vi alla har ett ansvar hela tiden, även utanför våra yrkesroller. Vi har ett ansvar att gripa in. Att forma det samhälle vi vill leva i.

Normen styr oss. Du måste vara jättestark om du ska gå emot strömmen och säga ifrån när du ser eller hör det som vi inte vill ska förekomma. Ju fler vi blir som säger ifrån, desto starkare blir normen som vi vill dela.

ur Lärarförbundets Magasin