Ingår i temat
Varför ska man läsa?
Läs senare

Vem har skrivit texten?

Man måste läsa aktivt med eleverna i alla ämnen, anser Mariana Sellgren, lärare på Bredbyskolan. Hon använder genrepedagogiken för att hjälpa eleverna att hitta in i texterna.
- Det fungerar både i femman och i nian.

29 Jan 2009

Det är SO-lektion i klass fem, Bredbyskolan i Rinkeby, Stockholm. Denna kalla vinterdag handlar det om judendomen. Klassen är inte stor, alla de sjutton eleverna är närvarande. Läsningen är ständigt närvarande i klassrummet. På väggarna sitter flera så kallade ordbanker uppsatta, papper med samlade ord för planeten jorden, kameler eller tidsord. Till höger om vita tavlan sitter kännetecken för en beskrivande text uppnålade. Till vänster en plansch med rubriken: ”Vad är det för slags text?” Under finns ett antal frågor att ställa till texten. Den första frågan lyder ”var brukar ni hitta en text som ser ut ungefär så här?”.

Snart ska de läsa om judendomen i läroboken. Men först pratar deras lärare Mariana Sellgren en stund med eleverna om filmen de såg tidigare, som handlade om två judiska barn. De repeterar innehållet och orden.

– Vilka ord minns ni?

Synagoga, lövhydda, Jom Kippur, blir några svar.

– Så småningom ska vi läsa en text. Men först ska vi jobba så att ni är förberedda och inne på ämnet.

Efter det delar hon ut papper med fem bilder, som har med judendomen att göra. Hon ber eleverna att titta på dem och beskriva vad de ser.

– Beskriv antingen med era egna ord eller med expertorden, om ni kan. Ni vet, när man vet vad det heter och inte bara säger ”den där grejen”.

Eleverna jobbar tillsammans, men skriver enskilt till varje bild. ”Det är en synagoga. Man ska ha vita kläder för att se ut som en ängel” skriver Kerstin. ”Ett gudstjänsthus där judarna går och ber” skriver Najib.

När alla är klara diskuterar klassen tillsammans vad de skrivit. Mariana repeterar specialorden, de pratar om helgdagar som chanukka och vad man gör då. Hon tar också fram släktträdet över Abrahams barn, som visar de gemensamma rötterna till de tre monoteistiska religionerna – judendomen, kristendomen och islam.

Därefter skriver hon upp några ord på tavlan: FN, andra världskriget, nazisterna. Eleverna får prata i grupp om orden och försöka förklara dem. FN känner de igen:

– Det betyder Förenta nationella staterna-dagen, gissar Selver.

Efter lite resonemang om vad en nation är och vad ”förenta” betyder, så kommer de förklaringen på spåret.

Mariana sellgren är 4–9-lärare och undervisar i svenska, svenska som andraspråk och SO. I år arbetar hon 20 procent som lärare, samtidigt som hon forskar inom Lärarlyftet. Hon ska undersöka hur eleverna tar till sig undervisningen. För Mariana är det naturligt att arbeta med texter även i SO.

– Först ska eleverna lära sig läsa. Men i fyran ska de plötsligt lära genom att läsa. Den övergången måste vi hjälpa dem med.

Hon är skeptisk till de ”light-versioner” av läroböcker som blir allt vanligare, som ett svar på att fler elever inte klarar att läsa saktexter.

– Man måste jobba med texterna i stället. I slutänden är det en demokratifråga: ska en del elever gå ut i samhället och bara kunna läsa light-versioner?

Åter till lektionen. Inte förrän Mariana Sellgren och klassen pratat en lång stund om ämnesområdet, så går de in i lärobokstexten. Hon visar texten på stordia och läser högt, mening för mening. Hon frågar om den gick att förstå lite grann – ”ja”, svarar eleverna.

– Var kan man hitta en sån här typ av text?

– I en bok som är helig!

– På Google!

– I lärarböcker!

– Vem skriver en sån här text, frågar hon. ”En författare”, ”en som vet mycket om judendomen”, ”en expert”, blir svaren.

– Vem läser den?

– En som vill lära sig av texten, säger Asha.

– För att få information, för att man ska fatta om judendomen, säger Mustafa.

Mariana berättar att hon hämtat texten från en lärobok om religion för skolår 4–6. Hon delar ut överstrykningspennor i flera färger till eleverna. De hjälps åt att stryka över alla ord som har med judarna att göra med rosa färg – nominalfraserna. Alla verb blir gröna, tids­uttryck­en blir blå. Mycket blått blir det. Tydligen är det viktigt just med tiden i den här texten, konstaterar Mariana.

– Det mesta handlar om nåt som har hänt. Precis som när ni skrev om när ni hade varit i Birka. Kommer ni ihåg vad den typen av text hette?

– Den är beskrivande och återberättande, säger Mustafa.

– Ja, återgivande text.

Mot slutet av lektionen, när eleverna arbetat med att färglägga och pussla ihop meningar från lärobokstexten, frågar Mariana om de lärt sig något. Det tycker Mustafa:

– Det blir lättare att förstå, men också såhär jobbigt i hjärnan!

Självklart hinner man inte prata så här ingående om varje SO-text, påpekar Mariana Sellgren efteråt – det är omöjligt att hinna med. Men genom att göra en sådan här fördjupning ibland, så får eleverna förutsättningar att ta sig igenom liknande texter i framtiden. Så fort tillfälle ges bör man passa på att ta upp språkliga aspekter i ämnesundervisningen, tycker hon.

Mariana Sellgren har arbetat med ämnesspråket länge. För några år sedan deltog hon i ett projekt i Stockholms kommun om integrering av språk och innehåll i SO och NO. Men redan tidigare hade hon hittat den australiensiska genre­pedagogiken och gått kurser i den. Genom genrepedagogiken får eleverna verktyg för att tränga in i en text och att förstå att språk och ämnen hänger ihop. Den grundar sig i ett demokratiskt synsätt – alla elever oavsett förutsättningar måste få redskapen att läsa och skriva mer avancerade saktexter.

Genrepedagogiken är ett systematiskt sätt att hjälpa eleverna att läsa och skriva i skolans sex olika basgenrer: återgivande, berättande, beskrivande, instruerande, förklarande och argumenterande texter.

– Dels ger man dem genrerna. Dels går man in språkligt i texterna och visar eleverna vilka strategier som finns för att ta sig in i dem och i det akademiska kunskapsspråket.

Att läsa och skriva texter hör ihop, påpekar Mariana Sellgren. Man börjar i läsningen och slutar i skrivandet. Genrepedagogiken utgår från en cirkelmodell med fyra faser. I den första fasen bygger man upp förförståelsen för ämnesfältet, genom att ta reda på vad eleverna redan kan om ämnesområdet, vilka frågor de har och genom att ge dem ämnesspråket.

– Man bäddar ordentligt för innehållet, för att eleverna ska ha möjlighet att begripa texten och ha den till något. Först när förförståelsen har byggts upp kan man ge sig in i tex­t­en. Tillsammans tittar lärare och elever på en genretypisk modelltext, pratar om den och ser hur den är upp­byggd.

– Många lärare suckar över att det är svårt att hitta tydliga modelltexter. Men jag tycker att det kanske vi ska göra mer i skolan – leta efter bra och tydliga texter. Den stora utmaningen är att inte fastna i att förklara ord, utan att också titta på allt annat som bygger upp en text, betonar hon.

Den tredje fasen är den rolig­aste, tycker Mariana Sellgren. Då skriver hon en text tillsammans med eleverna. Hon brukar vara sekreterare vid OH-apparaten och tillsammans bestämmer de vad hon ska skriva. Oftast börjar hon med en tankekarta. Tillsammans för de metaspråkliga resonemang, även om eleverna inte har alla termerna. Skrivprocessen blir också tydlig – eleverna ser att det är ett jobb att skriva en text, med många ändring­ar. Det är också viktigt att visa på  skillnaden mellan talspråk och skriftspråk.

– Det ger ett kapital framåt. Det är många elever som upp i nian inte klarar att skriva annat än talspråk.

I den sista fasen skriver eleverna egna typtexter – enskilt eller i par.

Det spelar ingen roll vilka åldrar man arbetar med eller om man läser svenska eller svenska som andraspråk – sättet att arbeta fungerar för alla. För två år sedan använde Mariana Sellgren genrepedagogiken i sin niondeklass. Hon berättar om en kille som hade det jobbigt med att läsa och skriva. Men till slut hittade han mönstren i saktexterna och kände sig trygg med dem.

– Han växte, det var härligt att se. På nationella provet valde han att skriva en argumenterande text – och lyckades! Det ser jag som ett kvitto på att det fungerar.

ur Lärarförbundets Magasin