Läs senare

Världen behöver flera färger

29 Mar 2016

Foto: Sara JohariVad vet ni om Jehovas vittnen?

Mina elever vet allt!

På tavlan samlar vi all deras kunskap, som de så gärna delar med sig av. Det visar sig snabbt att det handlar mycket lite om kunskap. Mest är det funderingar, frågor – och fördomar. Och det mesta baseras på hörsägen. Det blir vår utgångspunkt.

När det gäller religiösa rörelser med mindre gott rykte, som Jehovas vittnen, ligger utmaningen inte i att få eleverna att förstå att det finns farliga mekanismer i det som ibland betecknas som sekter. Utmaningen ligger i att få fram nyanserna, att förstå att ingenting är enbart svart eller vitt.

Så vi tar bussen till Rikets sal, Jehovas vittnes församlingslokal.

Ett yngre vittne, en kvinna på strax under trettio, välkomnar oss. Hon tar med eleverna ut i det nybyggda köket. Det visar sig att hon är genuint intresserad av inredning, så det allra första intrycket eleverna får av Rikets sal blir ett nybyggt och modernt inrett kök, och en ung kvinna som talar om ljusa färger, tapeter, granit och stort ljusinsläpp. Entusiasmen för det nya köket går inte att ta miste på.

Sedan tar vi plats i samlingssalen tillsammans med några vittnen som ska svara på våra frågor. Vi bänkar oss, spända och förväntansfulla.

Vi får bland annat höra en äldre man berätta att det som först förde honom till rörelsen var det pacifistiska budskapet, hur han hört att tyska vittnen under kriget vägrade att göra militärtjänst, att de förföljdes och sattes i koncentrationsläger. Krig och våld är av ondo, och det stod de för också om deras egna liv hängde på det. Detta blev den ingång en ung, sökande man fann till den rörelse som blev hans liv, och sedermera också hans barns och barnbarns liv – barnbarn -som när de kommer på tal ger hans ögon en glöd som värmer hela salen.

Det blir ett lyckat besök. Mina elever är naturligtvis fortsatt reserverade och tveksamma. Det finns saker vi har fått höra som väcker frågor, om mäns och kvinnors roller, om oviljan att ta emot blod vid operationer. Men redan på bussen tillbaka till skolan anar jag också en annan ton i diskussionen, en nyans som inte fanns förut. Nu pratar de inte enbart om en grupp anonyma personer. Jag hör att de talar om en kvinna som är intresserad av inredning och mode, som verkar vara precis som vem som helst. Och de pratar om en man som är hängiven pacifist, som vägrar tro på våld som lösningen på problem, och som dessutom verkar vara en riktig toppenmorfar.

Så blir världen något mer nyanserad, lite mer färglagd. Och det behövs i en tid där mycket – inte minst religion – ofta tecknas i enbart svart eller vitt.

Namn: Daniel Sandin.
Titel: Gymnasielärare i svenska, historia och religonskunskap.

Arbetsplats: Katedralskolan i Lund.
Yrkeserfarenhet: Arbetat på gymnasiet sedan 2000.

Har skrivit: Den pedagogiska fackboken Dokumentation för lärande, Studentlitteratur.
Gör på fritiden: Leker, läser, skriver och drömmer.
Viktig bok: Utvandrarna av Vilhelm Moberg.
Det bästa jag vet: Mina barns skratt.
Diktrad jag gillar: ”Av det skälet att den aldrig skulle återkomma var det en minnesvärd dag” (Werner Aspenström).
Pedagogiska ledord: Tydlighet, rättvisa och lyhördhet.
Twittrar på: @Daniel_Sandin

ur Lärarförbundets Magasin