Läs senare

Vad gör skolan när det ritas hakkors?

08 Sep 2014

Foto: Håkan Elofsson

Hösten 2013 upptäckte Julieta Cederlöf hakkors som klottrats på väggar i Stockholmsförorten Kärrtorp. Hon blev mycket illa berörd och pratade med personal på sin gymnasieskola. Men responsen var sval, berättar Julieta i en intervju i Dagens Nyheter.

Jag antar att ”sval” här betyder att ingen lärare sa: ”Det här måste vi ta tag i och lyfta in i vårt arbete här på skolan eftersom skolväsendet vilar på demokratins grund och främlings­fientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”, det vill säga ordagrant citerade den läroplan som vi är ålagda att följa.

När det ritas hakkors på väggarna i Kärrtorp kan jag lätt se lektionsinnehåll som utgår från ”öppen diskussion och aktiva insatser som bemöter främlingsfientlighet och intolerans”. Vill man som lärare utgå från en mer traditionell undervisning, finns det så många texter, så många dokumentärer, så många skönlitterära verk som diskuterar de miljöer i vilka hakkors har frodats. Vill man som lärare öppna upp för mer informella lärandemiljöer, så finns en rik tillgång till digitala medier, vars information också måste granskas kritiskt. Men Elza Dunkels, som forskat om ungas internetanvändning, skriver att ”i skolan odlar man fortfarande myten att det är möjligt att välja ut kunskap som är sann, paketera den i åldersrelevanta doser och sedan organisera tester för att se hur mycket av den kunskapen som fastnat i eleven.”

Jag blir så trött. För vilken fråga kan i dag vara viktigare att diskutera i skolan än åsynen av hakkors på väggarna och det faktum att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen?

Vi vet hur det gick. En fredlig demonstration mot rasism i Kärrtorp, där Julieta också deltog, angreps av nazister. Därefter stod hon som en av talarna vid den stora motdemonstrationen. För att hantera sina upplevelser tog Julieta kontakt med teatergruppen Unga Tur. Hennes initiativ att komma med en idé om att bearbeta frågorna om rasism och främlingsfientlighet resulterade i en workshop, AKT: Kärrtorp.
Teatergruppens ledare Bahar Pars säger i Dagens Nyheter att ”vi är inte ute efter att formulera ett manifest. I stället stimuleras du att tänka fritt. Själv.”

Både Julieta Cederlöf och Bahar Pars är eniga om att just scenen kan ge unika kommu-nikativa möjligheter. Visst, eftersom det är ett offentligt rum. Men det är också klassrummet. Det är faktiskt det första offentliga rum som unga människor vistas i. Och när jag blir trött av att läsa hur skolan ställer sig sval inför Julietas engagemang i en av vår tids viktigaste frågor, så blir jag glad när jag läser att andra tar hand om frågorna om rasism och antirasism för att unga människor ska kunna stimuleras till att tänka fritt. Själva.

Synd bara att detta inte kunde ske i skolan. Framför allt som det är ”skolans ansvar att varje elev kan kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden”, som läroplanen föreskriver.

ur Lärarförbundets Magasin