Ingår i temat
Penna eller tangent?
Läs senare

Texten dansar i pekfingervals

TemaGenom att skriva i par, publicera texterna digitalt och ge varandra konstruktiv kritik slipas skrivandet hos andraklassarna på Sågtorpsskolan i Nacka.

av redadmin
16 Okt 2017
16 Okt 2017

Logga in på mejlen och öppna länken som jag skickade i förra veckan så kommer ni direkt till sajten där era texter finns.

Svenskläraren Linda Nalsenius uppmaning orsakar febril aktivitet i bänkarna. Eleverna som arbetar i par slår upp laptopen som ligger framför dem och klickar sig taktfast vidare tills deras påbörjade texter syns på skärmen. Här finns alltifrån en skrämmande berättelse om ond bråd död efter hajattacker och ilfärder i helikopter – till en emigrationshistoria om fattiga tiobarnsföräldrar som flyttar från Sverige för att pröva lyckan i USA. Berättelserna blir rika på detaljer när pekfingervalsen får texten att dansa. Här är det nämligen tangentbord som gäller när eleverna ska närma sig skrivandets konst.

– För många barn är det lättare att trycka på tangenter än att forma bokstäver för hand. Det kan också vara klurigt att tyda handstilar och det är svårt att dela och redigera handskriven text. Därför är digital teknik en förutsättning för det här arbetssättet, säger Linda Nalsenius medan hon hjälper en elev att komma i gång.

Höstterminen i årskurs två har precis börjat på Sågtorpsskolan i Nacka strax utanför Stockholm. För att knäcka skrivkoden arbetar eleverna sedan ett år tillbaka enligt metoden STL – att skriva sig till lärande. Med datorn som främsta skrivverktyg och med hjälp av exempelvis talsyntes och rättstavningsprogram, får eleverna sina fantasifulla berättelser på pränt snabbare än med pennans hjälp. I början av ettan fick eleverna bekanta sig med tangentbordet genom att spökskriva och skriva av meningar. Nu kan alla skriva korta historier med hjälp av varandra och checklistor med konkreta skrivtips kring börjor, slut och allt där emellan.

– Genom att jobba två och två kompletterar de varandra och kommer i gång snabbare. Dessutom läser de klasskompisarnas texter efter att de publicerats på sajten. Barn är så klart olika men många av dem sporras av att bli lästa av fler än oss lärare, säger Linda Nalsenius.

Eleven Alice gren tivelius har redan avslutat sitt eget skrivande och i stället börjat läsa några av klasskompisarnas texter. Hon sitter med huvudet vilande i händerna och med blicken fäst vid skärmen. Ögonen följer de prydliga raderna från början till slut.

– Åh, det behöver inte ändras något – texten är så bra! De är redan duktiga på att skriva. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska ge för kritik, säger hon och suckar uppgivet. Hon börjar läsa texten högt för sig själv och när hon kommer till huvudpersonens namn olle skiner hon upp.

– Namnet är ju skrivet med liten bokstav!

Hon andas ut, fattar tangentbordet och hamrar ner ett gott råd till textförfattarna. Hon avslutar kommentaren genom att tacka för att hon fick läsa berättelsen.

Eleverna börjar ofta med att leta efter konkreta fel, som en missad punkt eller stor bokstav. Det är en bra början när man ska träna på att ge konstruktiv kritik. Nästa steg som de tränar på nu är att våga ställa frågor, berättar Linda Nalsenius.

– Jag vill veta hur flickans kläder såg ut eller varför polisen inte fick tag på tjuven?. Med sådana frågor kan ni hjälpa era kompisar att utveckla och bygga ut sina berättelser med fler detaljer. Då blir det ännu roligare att skriva – och att läsa. Känns det jobbigt att ge kritik kan ni alltid avsluta med en smiley!

Nacka sprider modellen

Sågtorpsskolan är den första skolan i Sverige där samtliga lärare utbildats – och ska arbeta – enligt metoden STL, att skriva sig till lärande. Nacka kommun satsar också på att sprida STL till flera skolor i kommunen med start i höst.

Att texterna publiceras på en sajt, så att både elever och lärare kan läsa och återkoppla på dem i kommentarsfälten, är en viktig del av arbetsmetoden. Tanken är att eleverna ska ändra sina egna texter efter de förslag som klasskompisarna och lärarna gett. Därför är det viktigt att inte låta eleverna fila för mycket på sin första textversion, då är risken stor för att de inte vill ändra något. Det har varit särskilt viktigt bland de lite äldre eleverna, berättar Lisa Myrup som jobbar i årskurs tre i vanliga fall.

Ledsagare. Att ge konstruktiv kritik är en konst för sig. Då är det toppen att få ha några konkreta tips från läraren bredvid sig.

– Eleverna i trean som jobbade på ett annat sätt i ettan har mycket svårare för att visa upp sina halvfärdiga alster för sina kompisar. De har också svårare både för att ge och ta emot kritik. För tvåorna som arbetat så här hela tiden är det däremot helt normalt.

I början var en del av lärarna på skolan oroliga för att låta eleverna läsa och kommentera varandras texter. Men genom tydliga regler har de sett till att tonen i kommentarsfälten är juste. På checklistan för återkoppling står det bland annat att eleven ska skriva något positivt, ge ett tips och alltid tacka för läsningen.

Det här arbetssättet har gett resultat, andraklassarna når redan en del av målen för årskurs tre, och alla hänger med. Därför har också lärarnas initiala motstånd mot den stora teknikanvändningen vänts till entusiasm.

– Innan jobbade vi som var särskilt intresserade aktivt med digital teknik, nu jobbar alla på samma sätt och med en mer genomtänkt pedagogik, säger Lisa Myrup som tillsammans med Linda Nalsenius har utbildat resten av kollegorna enligt metoden.

– Det är inte heller så att vi förbjuder pennor i klassrummet, vi övar på handskrift också. Eleverna gör exempelvis tankekartor för hand innan de skriver ner sin berättelse på datorn. Men tekniken är en stor del av barnens vardag och framtid – vi måste ge dem verktygen för att faktiskt använda den på ett bra sätt, säger Linda Nalsenius.

ur Lärarförbundets Magasin