Läs senare

Synen på läsning alltför förenklad

27 Okt 2014

Foto: Johan Eklund

Läsning är hett! Pisa-undersökningens siffror, där svenska ungdomars läsförmåga tycks rasa, har gjort att läsning numera är på tapeten överallt. Ämnet är så aktuellt att Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter den 23 augusti ägnade i stort sett hela lördagsupplagan – allt från ledaren till sporten – åt artiklar om läsande och läsare. För en läsforskare är detta naturligt­vis mumma. Inte att oron i landet för ungas läsförmåga är stor, utan att fler perspektiv kring läsning blir synligt. Som läsforskare gläds man också åt att många olika aktörer vill ägna sig åt att sätta fokus på läsningen.

Samtidigt kan man då och då bli lite trött. Trött på att många – visserligen vällovliga – läsfrämjande projekt så ensidigt utgår från en förenklad syn på läsning och läsutveckling. Trött på att projekten oftast bara omfattar de unga läsarna. Och att projekten i stort sett aldrig tar hänsyn till det digitala landskapet. Nej, läsning ses ofta som något man relativt enkelt lär sig när man börjar skolan, man läser i tryckta böcker, helst skönlitterära. Vart tar de kompetenser som läsare behöver erövra i sin fortsatta läsutveckling – och som är den kunskap som Pisa testar – vägen? Man kan också undra om pro­jekten menar att läsning är en och samma kompetens oavsett texttyp och sammanhang?

Som läsforskare kan man också bli lite extra trött på att väldigt få av alla läsfrämjande projekt är ordentligt utvärderade, än mindre beforskade. Vad har exempelvis projektet Bok Happy Meal som McDonald’s sedan tolv år tillbaka organiserar tillsammans med Läs­rörelsen inneburit för ungas läsande? Eller Läs för mig, pappa!, ABF:s och fackförenings­rörelsen läsfrämjande projekt för barn (0–10 år)? Det har ju ändå pågått sedan 1999! Självklart är det bättre att göra något, om än lite, än att inte göra något alls. Men om vi vill hjälpa barn och unga i deras läsutveckling vore det väl bra om vi visste vad som funkar?

Läsning är en komplicerad process och läs­utvecklingen följer inga räta linjer. Detta vet duktiga lärare och pedagoger. Samtidigt upplever många lärare på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet osäkerhet i vad läsförmåga egentligen innefattar och hur läsundervisning som stödjer utveckling mot mer tolkande läs­arter kan se ut. Styrdokumenten ger dessvärre inte lärarna så mycket vägledning. Kanske är det därför som läsfrämjande projekt som ger lärare tydliga redskap kan få ett väldigt stort genomslag. Just nu är det projektet En läsande klass som gör sitt segertåg på skolor runt om i landet. Projektet utlovar att läsundervisning som innefattar lässtrategier kommer att få Sverige att ligga bland de främsta när det gäller läsförståelse vid nästa Pisa-undersökning 2018.

Jag är övertygad om att det krävs betydligt mer än så. Jag är också övertygad om att vi skulle nå väldigt långt om forskare, lärare och ansvariga för läsfrämjande projekt arbetade tillsammans mot målet att stödja ungas läsutveckling. En utveckling som måste ses mot bakgrund av dagens mediala landskap där läsning och meningsskapande kring text är allt mellan att läsa Strindberg och att vara medskapare av fan fiction kring Sailor Moon.

Namn Christina Olin-Scheller.
Titel Professor i pedagogiskt arbete.
Plats Karlstads universitet.
Åsikt Läsutveckling för alla – ingen quick-fix!

ur Lärarförbundets Magasin