Läs senare

Porträttet: Sofia Jannok

Det där med identitet. Hur ska man förhålla sig till det? Sofia Jannok har brottats en del med den frågan. Å ena sidan är hon hjärtligt trött på att betraktas som samisk artist i stället för artist som råkar vara same. Å andra sidan är hon stolt över att tillhöra en urbefolkning och diskuterar gärna frågor som rör denna folkgrupp.

17 Mar 2014
Porträttet: Sofia Jannok
Naturlyrik och politik. I Sofia Jannoks sånger förenas en stark känsla för naturen med hennes engagemang. Ett engagemang som till stora delar har koppling till hennes samiska identitet. Foto: Carl-Johan Utsi

Foto: Carl-Johan UtsiSå när jag stiger in i hennes arbetslokal i Umeå finner jag henne mitt i en diskussion om hur hon som same ideligen möts av fördomar.

Vi ska återkomma till det. Men nu övergår samtalet till att handla om gruvor. Gruvbolagens exploatering av stora delar av norra Sverige, däribland renbetesmark, är en av de frågor som Sofia Jannok tar alla chanser att kritisera.

– Det är perfekt att ta tillfället när man har tillgång till en mick!

Främst är det i mellansnacken hon tar denna chans, men på den senaste skivan, Áphi, finns det politiska engagemanget också i låtarna. I två av dem, Jávrit juiget och 1922, skildrar hon den tvångsförflyttning som svenska staten genomförde av ett nittiotal samiska familjer 1922. Familjerna bodde i Karesuando, men måste flytta femtio mil söderut, till Pite älvdal. Annars skulle deras renar bli slaktade. Sofia Jannoks morfar var åtta år och kom bort från sin egen familj under resan söderut och hennes mormor föddes under flytten.
Och det var inte bara de familjer som rycktes upp från sina rötter som blev påverkade. På det nya stället bodde redan människor som nu plötsligt skulle dela med sig av sin del av världen, utan att ha blivit informerade, än mindre tillfrågade. Det hela orsakade sår som fortfarande, nära hundra år senare, inte är helt läkta.

Mormodern berättade aldrig för Sofia Jannok om dewt här, trots att de två stod varandra mycket nära.

– Men någon vis människa hade spelat in henne och då kom de där historierna med.

Berättelser som också handlar om att staten vid den här tiden förbjöd jojk.

– Jag tänker mycket på det. Att de blev dubbelt förtryckta genom att både tvångsförflyttas och bli fråntagna sitt uttryck.

Så starkt påverkade jojkförbudet hennes familj att morfadern bad henne att låta bli att jojka på scen då hon började med det som elvaåring.

Hon brukar också fundera på hur hennes eget liv kunde ha gestaltat sig om flytten aldrig hade skett. Häromåret tog hon bilen och körde till Troms fylke i Nordnorge, där förfäderna vistades sommartid.

– På deras kåtaplats låg en plastfabrik nu. Men vilken vy! Fjälltoppar och en fjord. Det var mäktigt, känslosamt och sorgligt att de fick byta det mot steniga Pite älvdal. Det var då jag började skriva låtarna till skivan. Jag körde väl 500 meter innan jag måste stanna i en p-ficka och skriva ner några rader. Sedan åkte jag en bit till och gjorde samma sak.

Hon ler, men låttexterna andas vemod. Om man kan samiska, vill säga, eller läser texthäftets engelska texter. För Sofia Jannok sjunger på samiska och hon har valt att bara översätta dem till engelska.

– Sápmi sträcker sig ju över fyra länder, så det vore konstigt att översätta till just svenska.

Det faller sig helt naturligt för henne att sjunga på samiska, det är inget aktivt val. Det aktiva valet stod föräldrarna för, de som talade sitt modersmål hemma och satte henne i samisk förskola och skola hemma i Gällivare. Det hade betydelse, säger Sofia Jannok, dels för att ”man inte behövde förklara och försvara sig hela tiden”, dels för att det stärkte den samiska identiteten. I förskolan mötte hon till exempel den jojk som inte förekom hemma.

Men numera är det pop, eller helt enkelt ”låtar” hon sjunger, även om det händer att hon väver in en och annan strof med wailande som påminner om jojk.

– Det kan vara skönt. I jojken bor en frihet som saknas i sånger.

Hon ritar en fyrkant i luften.

– En sång är som en byggnad, med tydliga ramar. Men jojken är mer rund, som lavvon, tältkåtan. Den har varken början eller slut.

Textmässigt då? Har hennes sätt att använda naturmetaforer påverkats av jojktexter?

Hon blir tyst, funderar.

– Jag har faktiskt inte en susning. Det har jag aldrig tänkt på.

När hon gör sina låtar är det nästan alltid orden som kommer först, och hon lägger ner mycket tid på att vända och vrida på dem.

– Jag skulle vilja vinna en grammis för Årets text. Tänk den dag då samiskan är så erkänd att en låt på det språket skulle kunna vinna!

– Men att få till musiken är alltid svårt. När jag gör det är det helt magiskt, storslaget! Det är som att sy. Det är sällan jag gör det, men när jag lyckas blir jag lika överraskad varje gång.

Hon har många texter utan musik, funderar på att ge ut en diktsamling.

Då jag ringde Sofia Jannok för att boka intervjun fick jag ett sms till svar: ”Jag har semester”. I den korthuggna mejlkonversation vi sedan hade var hon tydlig med att intervjun skulle ske på hennes kontor, för ”jag jobbar inte hemma”. Jag uppfattade det som ett ställningstagande; intervjuer hör till marknadsföringen, hemmet är privat. Hon vill också att jag bara skriver Sofia Jannok, även om hon har ett annat förnamn också, som familjen använder och som står i hennes mejl. Och, har hon meddelat, det är eftermiddagstid som gäller. Är hon morgontrött? Nja, förmiddagarna ägnar hon åt att komma ut och ”mata näsan med luft” och träna, såhär på vintern gärna genom skidåkning. Till kontoret går hon på eftermiddagarna. Här är det administration och marknadsföring som gäller, just nu av senaste skivan, som hon gett ut på eget skivbolag och de konserter som är på gång.

Men själva låtskrivandet verkar höra hemma lite här och var i hennes liv, även om det mestadels sker hemma, på kvällstid.

– Jag har testat olika metoder; att be­stämma särskilda tider då jag ska göra låtar, eller ha det mer fritt. Men jag måste avsätta tid för det kreativa, se till att det hamnar högt upp på listan.

I vår ska hon till exempel skriva teater­musik till en föreställning någonstans i södra Sverige. Mer kan hon inte säga än, bara att hon ser det som en spännande utmaning.

I diskussionen då före intervjun, nämnde Sofia Jannok fördomar mot samer. Menar hon på allvar att de fortfarande finns? Absolut, nickar hon. Människor kommer fram och undrar om hon verkligen är same, ”för de är väl korta och mörka”, och än värre: Många använder fortfarande ordet ”lappar”.

– Lika lite som man ska säga ”neger” ska man säga ”lapp”. Det är nedsättande.

Över huvud taget tycker hon att okunskapen i Sverige om vårt eget urfolk är alldeles för stor, något som skolan måste hjälpa till att råda bot på, bland annat genom att berätta om förtrycket mot samerna.

– Ur samiskt perspektiv, förstås! Det är ju bara att fråga sametinget.

Namn Sofia Jannok.
Yrke Sångerska.
Ålder 31 år.
Bor I Umeå.
Aktuell Utsågs nyligen till årets artist på Folk- och världs-musikgalan 2014 på Norrlandsoperan i Umeå. Ur motiveringen: ”En fantastisk berättare, självklar och traditionsmedveten med ett engagemang för sin omvärld som försätter berg.”
Onödig ovana ”Jag vänder på dygnet så fort jag får chansen. Nattuggla.”
Fritid Gillar att baka. ”Och så hänger jag på kafé, inte minst när jag är på turné. Det är ett bra sätt att uppleva olika städer och länder.”
Om jag fick göra en tidsresa ”Jag har alltid varit peppad på förr i tiden, så det finns många tider som vore intressanta. Men jag skulle nog välja att besöka min mormors mamma i början av 1900- talet, före tvångs-förflyttningen.”

ur Lärarförbundets Magasin