Läs senare

Porträttet: Sara Lövestam

Svårt, tråkigt och fullt av obegripliga termer. Så lyder några av fördomarna mot svensk grammatik. I arbetet med sin nya bok, Grejen med verb, mötte författaren och sfi-läraren Sara Lövestam flera av dem. Hon märkte att grammatik är ett område som ger människor dåligt samvete eftersom de känner att de borde kunna mer. Själv fascineras hon av språkets system, terminologi och historia – och lyckas faktiskt skriva skämtsamt om presenssystemet och konjugationerna.

19 Maj 2014
Porträttet: Sara Lövestam
Sara Lövestams bästa skolminne: när hennes lågstadielärare sa att det skulle bli något av henne. Foto: Håkan Elofsson

I sina två yrkesroller får hon möjlighet att angripa svenskan från helt olika håll: ett konstnärligt och ett demokratiskt. I skrivandet får hon väga nyanser och känslor. I klassrummet handlar det om språkets absoluta grunder, som eleverna behöver för att klara sig i samhället. Båda är lika viktiga.

Hennes allra första hemliga språk bestod av två ord: ”Pip” och ”Ka”. Direktöversatt betydde det:

– Är du vaken? (Pip)

– Ja. (Ka)

Sara Lövestam hade tröttnat på den ensidiga kommunikationen med sin två år yngre syster, som frågade samma sak kväll efter kväll, när de låg tysta i sina sängar. Hon tyckte att det skulle bli roligare och mer intressant om de kunde säga något annat.

Foto: Håkan ElofssonVid nio års ålder konstruerade hon bahyska, som var ett mer avancerat språk. I ett handskrivet lexikon fanns 160 glosor.

– Jag och min syster skrev sånger på bahyska. Det gick inte att skriva berättelser, för då behöv­des fler ord och möjligheten att uttrycka dåtid, nutid och framtid. Det var så jag förstod att ett språk behöver regler. Att ord har flera former och böjs på olika sätt, säger Sara Lövestam.

Hon började undersöka svenskan. Den första ”stora upptäckten” var att man kunde skapa flera – plural – genom att lägga till ett ”r” sist i ett substantiv.

– När jag försökte hitta på ett eget system blev det övermäktigt, men jag tror att intresset för grammatik kom från rätt håll. Det var något jag behövde.

Bahyskans ordförråd byggdes ut. Sara Lövestam tänkte speciellt mycket på hur språket lät.

– Missalå betydde till exempel katt. Jag kände att det behövdes ett mjukt ord för det.

Och hon hade höga förhoppningar på sin skapelse.

– Jag skrev i min dagbok att just nu är det bara Elin och jag som pratar bahyska, men om 100 år kanske alla gör det. Påhittade språk är viktiga, eftersom man kanske inte har så många andra hemligheter i den åldern. De ger en känsla av samhörighet och man skapar interna skämt.

Hon ritade också ett eget alfabet, med särskilda tecken för ng- och sje-ljud.

– Det var nog runskriften som inspirerade mig till det. Jag växte upp i Sigtuna och varje dag passerade jag runt fem runstenar på vägen till skolan. Det fick mig att fundera över andra skrivsätt än vårt.

Främmande språk ledde henne också – lite slumpartat – till läraryrket när hon blev vuxen. Sara Lövestam försökte hjälpa sin dåvarande flickvän, som kom från Ecuador, med svenskan och upptäckte att hon hade talang för att förklara.

– Det var första gången i vuxen ålder som jag fick användning för mina grammatikkunskaper.

Sara Lövestam anmälde sig till en kurs i svenska som andraspråks-didaktik, och gjorde praktik i en sfi-klass. Trots att hon inte var be­hörig lyckades hon tjata till sig mer jobb. Så småningom läste hon in en lärarexamen och nu har hon varit på samma arbetsplats i tio år. Eleverna är mellan 18 och 65 år, och de flesta har en utbildning sedan tidigare.

Men att bli lärare var inget drömyrke.

– Pappa är lärare och mamma pedagog, så det kändes osjälvständigt att bli samma sak. Jag drömde om att bli författare och läste alla barn- och ungdomsböcker som fanns på biblioteket minst två gånger. De hade en gräns på 15 böcker per person, så jag och min syster lånade hem 30 stycken åt gången.

Böckerna erbjöd verklighetsflykt, gav henne kunskaper och snuddade vid erfarenheter av känslor som kärlek och sorg långt innan hon upplevde dem på riktigt.

Sara Lövestam beskriver sig själv som tyst och blyg i tonåren. En person man glömmer bort när man räknar upp vilka som gick i ens klass. Högstadiet var en enda lång väntan på vuxenlivet.

– Jag var obekväm med normerna, hierar-kierna och prioriteringarna. Det är svårt att vara sig själv när man inte vet vem man är. Jag var till exempel väldigt rädd för att vara homosexuell. Jag kunde inte föreställa mig att man kunde leva som det och samtidigt vara lycklig. Det fanns inga förebilder.

I dag framstår hon som motsatsen till tyst och blyg. Sara Lövestam är vid sidan om läraryrket en frispråkig och färgstark mediepersonlighet, som skriver böcker, krönikor och blogg­inlägg. Hon hörs också regelbundet i radio, som domare i Lantzkampen, P1-programmet där kändisar tävlar i nyhetskunskap.

Grejen med verb kom i mars och startade som ett rent lustprojekt. Efter fyra romaner ville hon prova att göra en faktabok om grammatik, på sitt eget sätt.

– Planen var att skriva en enorm bok. Den skulle handla om satsdelar, syntax och ord-klasser utifrån mitt perspektiv, som är lite raljant och kåserande. Jag började – och det tog aldrig slut. Om jag skulle kunna genomföra det var jag tvungen att begränsa mig. Anledningen till att jag valde verb var nog för att det blev svårt att skriva om substantiv och inte samtidigt ta upp adjektiv.

Som sfi-lärare träffar hon elever från olika delar av världen och upplever att de flesta har bättre kunskaper i grammatik än de som gått i svensk skola.

– Vi har stort fokus på stavning och glosor här. Undervisningen verkar stanna vid ”verb är saker som man gör”. Jag vet inte varför det är så. För mig är grammatik en väsentlig del av språket, men den behandlas inte så. Jag tror att det finns lärare som duckar för grammatiken, men också många som älskar den. Själv försöker jag ge mina elever olika utmaningar, göra det till en sport att hitta samband. Till exempel att komma på så många pluralformer som möjligt på tid.

Sara Lövestam har möjligen begränsat sig när det gäller omfånget på Grejen med verb. Men inte när det gäller infallen. I olika kapitel får läsaren bland annat möta verben som medborgare (starka är adel, konjugation 1 är pöbel), ta del av deras känslor (hur kul är det att kallas imperfekt när man inte är det?) och dras med i författarens hat mot de parasiterande hjälpverben.

– Jag skriver, associerar, skriver, associerar. Min tjej säger att det är en ständig pingpong-match i min hjärna. Jag kopplar ihop saker som egentligen inte hör ihop. Som när jag skriver att perfekt particip är krabbor som går omkring på havsbotten och samlar på sig saker. Eller att man kan komma ihåg imperativ genom att tänka att man styr över ett imperium där man hela tiden måste säga åt folk vad de ska göra. Jag hoppas att sådana bilder underlättar för folk som be­höver komma ihåg fakta till en tenta.

I Sara Lövestams böcker dyker det ständigt upp karaktärer som funderar intensivt över språket och dess funktion. Debuten Udda handlar bland annat om forskaren Paula, som skriver en avhandling om partikelverb. I den kommande romanen förekommer en man med annat modersmål än svenska, som fascineras och brottas med ordspråkens ursprung och användning. Inspirationen kommer delvis från vardagen som sfi-lärare, ett yrke som hon tycker är perfekt att kombinera med författarskapet. Kanske skänker det också ödmjukhet till språknörden Sara Lövestam, så att hon slipper bli för mycket språkpolis.

– Att lära ut ett korrekt språkbruk till någon som behöver det är en demokratihandling. Som sfi-lärare måste jag se vad eleverna kan i stället för vad de inte kan. När någon har lärt sig skillnaden mellan presens och preteritum finns det ingen anledning att klaga på särskrivning. Däremot stör jag mig på språkfel i professionella produkter, som böcker eller dagstidningar. Och om min sambo säger att hon ska äta själv, svarar jag: ”Vad bra att du kan det, när du är 41 år. Men du menar ensam, va?”

Namn Sara Lövestam.
Ålder 33 år.
Bor I Stockholm.
Familj Sambo.
Gör Sfi-lärare och författare.
Bakgrund Magister-examen i svenska och lärarutbildning från Stockholms universitet. Debuterade som författare 2009. Har publicerat fyra romaner, fått en femte antagen och skriver på sin sjätte.
Aktuell Med boken Grejen med verb.
Om skönlitteratur i klassrummet ”På d-kursen är mina elever redo för lättlästa böcker. Då går vi till Stadsbiblioteket i Stockholm, där alla får låna en bok att läsa på lektionstid. Många vill läsa om historia och då rekommenderar jag Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Det är också populärt med författare de hört talas om, till exempel Selma Lagerlöf. De flesta vill ha en uppgift och inte bara läsa fritt. Då kan jag be dem att leta efter preteritum-former eller beskriva en huvudperson eller miljö.”
Bästa verb-term ”Kanske konjunktiv (former som låte och vare) eftersom det är en rest från vår språkhistoria.”

ur Lärarförbundets Magasin