Läs senare

Porträttet: Martin Ingvar

Det är skillnad på kunskap och färdigheter. Färdigheter förvärvar man genom träning, träning och åter träning. Det vet var och en som håller på med till exempel idrott.

08 Sep 2014
Porträttet: Martin Ingvar
Foto: Håkan Elofsson

Men att samma sak gäller läsning är inte självklart för alla. Det borde det vara, tycker Martin Ingvar, som blir ”alldeles rasande” när han tänker på att många barn inte utvecklar ordentlig läsförmåga.

– Läsningen är ju allt! Utan den klarar man ju inte de andra ämnena heller.

Han talar av egen erfarenhet. Som liten var han själv ett av de där barnen som fick kämpa hårt för att bli vän med bokstäverna. Och lyckades. Annars hade han knappast varit hjärnforskare i dag.

Mycket var hans mammas förtjänst. Hon som tragglade med honom tills han övervann motståndet.

– Men skolan är ju inrättad för att barn är för
viktiga för att bara vara föräldrarnas ansvar! Det ska inte spela någon roll om föräldrarna inte kan ta del i barnens kunskapsinhämtning.

Vi sitter i hans lilla anspråkslösa arbetsrum på Karolinska institutet. Kala väggar, sånär som på ett foto av två små barn, bokhylla, skrivbord, dator, lite papper. Fönster som vetter mot en parkeringsplats och några hus i Karolinskas karaktäristiska röda tegel. De få saker som ger en bild av människan Martin Ingvar är hans turkosfärgade galoscher, att han använder en enkel sportryggsäck och svart täckväst till kostymen och att han förargar sig över fläckarna han fått på de svarta byxorna då han på vägen hit var tvungen att byta en lampa på bilen.

Annars har han redan i trappan gjort klart att han inte tänker svara på några personliga frågor. Det gör han aldrig.

– Folk är ju redan less på att se mig och trött­heten skulle öka till stormstyrka om man skulle gegga runt, säger han med de skorrande r som avslöjar hans skånska rötter.

Det är väl därför han svarar så kortfattat när jag trots allt dristar mig till att fråga vad han brukar äta till frukost, för att få något kul till faktarutan.

– Mat.

Då menar du något annat än klassisk fru­kost, säger jag, som läst en debattartikel där han försvarar LCHF-kost, och får ännu ett kortfattat svar:

– Ja.

Sitt motstånd mot personliga frågor förklarar han med att han inte tycker att de bilder som ges av kända personer i media är sanna. Själv har han träffat många av de människor han tidigare läst om och sett upp till.

– Alla är tämligen mediokra och skittrista.

Inga försiktiga guldvågsvägda ord här inte, nej, hela intervjun igenom slänger han ur sig den ena drastiska formuleringen efter den andra. Han tycks njuta av att debattera, provocera. Och det går undan. Nu handlar det plötsligt om sociala medier.

– Det är spännande med den råa tonen där. Den visar tyvärr mänsklighetens innersta väsen, hashtag jag skämtar inte, säger han, för att strax därpå säga att hans egen drivkraft, ”hur trivialt det än låter”, är att göra världen bättre.

– Det drivs väl alla av?

Hans eget sätt att göra världen bättre är att använda och dela med sig av sina kunskaper om kopplingen mellan människans biologi och beteende, eller som han också uttrycker det, ”det som gör människan till människa, livets mening, eller vad du vill kalla det”.

Utöver sina två professurer och chefstjäns­ten här på Karolinska institutet har han skrivit några
populärvetenskapliga böcker om kost och om dyslexi och medverkat i flera statliga utredningar. Nyligen har han haft regeringens uppdrag att utreda betyg från årskurs fyra. Han skriver också debattartiklar, twittrar och låter sig intervjuas.

– Annars uppfyller man bara hälften av forskarrollen.

Martin Ingvar kommer från en släkt med lång akademikertradition. Hans pappa David Ingvar var också hjärnforskare. Men det var långt ifrån självklart att han skulle gå i sin fars fotspår, säger han.

– När jag var en oreflekterad artonåring hade jag ingen aning om vad jag ville ägna mig åt. Men det fanns en underliggande idé från min uppväxt om att man ska läsa och arbeta mycket. Och så var det lättare att läsa upp sig då. I dag hade det aldrig gått.

Då var vi där igen, i hans kritik mot hur den svenska skolan av i dag är organiserad.

– Det är entydigt så, att de skolsystem i världen som levererar klarar klassresan. Det är inte trivialt att vi misslyckats med det i Sverige, genom att på systemnivå införa klassystemet igen.

– Det som gör mig så ont är att vi fortfarande har en skoldebatt som ligger på politisk nivå och handlar om resursproblem när vi i själva verket har ett attityd- och utbildningsproblem. Det är befängt att undervisningen organiseras med så låg precision och utan att utvärderas ordentligt. Hela kommandokedjan är bruten
och i stället har en allmän nånannanism vidtagit.

Det är hårda ord och han gör klart att de inte gäller alla skolor, alla lärare.

– Det finns enormt bra skolor och jag har träffat många fantastiska lärare, men de finns på alldeles för få ställen.

Inte minst ser han skillnader mellan olika orter.

– Det är en större risk att vara pojke och växa upp på landet i dag, än att vara utlandsfödd flicka i stadsmiljö.

Han menar inte att vi ska återgå till en skola där man satt och lärde sig utantilläxor. Den typen av kunskap som går enkelt att slå upp behöver man inte alltid fylla hjärnan med.

Däremot vill han ha tillbaka ett samhälle som känner tillit till skolan. Men det kräver att skolan ger eleverna de verktyg de behöver för att klara sig i livet, något som går att åstadkomma genom att systematiskt titta på resultaten. Han tar till en metafor:

– Om man bara ger hammare till 20 av Foto: Håkan Elofsson0 lärlingar på ett bygge kan man inte bli förvånad över att det är tio av dem som inte kan spika!

Alla skolor borde mäta elevernas läsförmåga efter årskurs 1, 2 och 3, tycker han, för att få svart på vitt vilka barn som behöver extra stöd och träning.

– Och så ser man vilka lärare som inte skött sig.

Han önskar att den debatt om dyslexi som han själv deltagit i, bland annat i sin En liten bok om dyslexi, i större utsträckning skulle nå ut i skolorna. På många håll saknas det fortfarande adekvat pedagogik och en tydlig definition när det gäller dyslexi.

– Dyslexi är inte biologiskt grundad, utan ett funktionellt problem. Speciallärare lappar i det som de vanliga lärarna borde kunna göra.

Till exempel att öva, öva, öva med barnen tills de knäckt läskoden.

Martin Ingvars egna barn är vuxna, men en gång gick ju de också i skolan.

– Det var naturligtvis en svår roll att vara förälder samtidigt som jag var engagerad i skoldebatten. Det var inte läge att ha synpunkter på ungarnas skolor. Men jag kan klandra mig själv för att det tog så lång tid innan jag insåg hur lite de lärde sig, till exempel om studieteknik. De hade ingen aning om hur man jobbar länge med en uppgift. Det var väldigt svårt att hacka i sig.

Och så svarar han sådär kort igen, på frågan om något av barnen har gått i hans fotspår.

– Nej.

Nu sticker hans sekreterare Mimmi Wernman in huvudet genom dörren och påpekar att klockan är fem i tio.

– Och jag har ett möte klockan tio, är det så?

Han flyger upp ur stolen, får snabbt på sig galoscher, täckväst och rygga. Och svisch så är han borta.

Martin Ingvar

Gör Medicine doktor, professor i klinisk neurofysiologi och i integrativ medicin och chef för Osher centrum vid Karolinska institutet.
Aktuell Med regeringens utredning betyg från årskurs 4 och kunskapsmål för läsning i årskurs 1.
Ålder 59 år.
Familj Fru, fyra barn, två barnbarn.
Bor I Djursholm utanför Stockholm.
Gör om tio år ”Jag har ingen aning och jag bryr mig egentligen inte.”
Förvånas över ”Beslutsprocessen i dagens samhälle. Att vuxna människor kan organisera sig så dumt, att de behöver vara hela 350 personer i riksdagen. Det är ju nästan fler än det finns tänkare i hela landet och ändå är det inte någon kvalitet på det visionära tänket.”
På min gravsten ”Det spelar inte så stor roll, då är jag ju död. Men gärna något snällt, kanske något i stil med ’Här vilar en som aldrig gav upp’”.

pil.eps

ur Lärarförbundets Magasin