Läs senare

Porträtt: Nina Hemmingsson

Serietecknandet har gjort Nina Hemmingsson lite modigare som människa. Hon måste ju stå för det hon redan sagt i text och bild. Men lika rättfram som sina seriekaraktärer är hon inte och försök inte skämta grovt med henne, så som hon kan göra i sina texter.

19 Mar 2013
Porträtt: Nina Hemmingsson
Ibland blir folk besvikna över att Nina Hemmingsson inte är mer lik sin huvudkaraktär. ”Men jag är inte som hon, jag är ganska välanpassad,” säger Nina. Foto: Håkan Elofsson

– Då blir jag stel som en pinne.
Hon sitter i soffan i sin ateljé, en halvtrappa ner i ett vanligt hyreshus i Stockholmsförorten Midsommarkransen. I fönsterkarmen ovanför henne står en zebra, två schimpanser, en bock, en gris och några andra djur från ladugård, djungel och savann. Plast-djuren är i stort sett den enda utsmyckningen här, sånär som på ett antal schabloner på väggen – en eld, en cykel, ett träd, ett staket, ett hus, en flagga – det vill säga några av Nina Hemmingssons vanligaste motiv.

– Jag tycker det är roligt med symboler.
Nina Hemmingsson tecknar serier för vuxna. Det är bilder och texter, ofta enrutingar, att stanna upp inför och kanske, med författaren Johanna Lindbäcks ord, få ”en uppmuntrande känsla av att nu får jag väl ändå ta och skärpa mig”. Förutom en ruta i Aftonbladet varje måndag har hennes serier publicerats bland annat i Galago, Bang och en rad böcker.

Serierna kommenterar normerna i vårt samhälle, kärlek och sexualitet, könsroller med mera med ett slags brutal rakt-på-sak-humor som förstärks av hennes minst av allt insmickrande bildspråk.

– Det börjar ofta i att jag reagerar på något som jag tycker är sjukt.

Hennes serier vågar också visa dels kvinnlig sexualitet, dels starka tanter. Ofta är hennes metod att helt sonika vända på begreppen, till exempel genom att låta en kvinna bete sig så som en del män gör. Som i den ruta där två män i åtsittande badbyxor försöker avvärja ett närmande från en kvinna. Kvinnan bryr sig inte: ”Äh försök inte spela pryda i de där små badbrallorna. Nå vad säger ni, ska vi gå en sväng bara vi tre?”

En vanlig reaktion på den sortens rutor är ”tänk om det varit tvärtom, då hade du blivit anmäld”. Det köper hon inte.

– Det spelar roll vem som säger en sak och utifrån vilken position det görs!

Men att leka med rollerna är känsligt, det blev hon varse en gång då hon hade fått i uppdrag att illustrera en bok om könsmedveten pedagogik. Då bilderna var klara ansåg förlaget att några av dem var för plumpa och vulgära.

En av dem föreställer en kvinna och två män som lyssnar på en fjärde person: ”Välkomna till dagens seminarium. Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare.”

– Den utgår rakt ifrån fakta ur boken, om att manliga studenter får prata så och så många procent mer än kvinnliga.

Trots att författaren gillade hennes illu-strationer och hon erbjöd sig att diskutera saken tackade förlaget nej och överlät uppdraget åt en annan illustratör.

– Jag tog faktiskt ganska illa upp.

Nina Hemmingsson växte upp i Uppsala. Hon såg fram emot att börja skolan och var stolt över att redan kunna läsa och skriva. Men läraren krävde att hon skulle börja från början, precis som resten av klassen.

– Jag minns fortfarande hennes röst: ”Nu börjar vi med bokstaven A”. Där försvann all min lust. Skolan passade inte mig.

Hon skolkade ”jättemycket” och minns bara enstaka lärare som gav henne känslan av att bli sedd, som den svensklärare som sa att hon skulle fortsätta vara den hon var.

– Banalt, men han menade det.

Mycket skolk och dålig motivation betydde för låga betyg för de psykologistudier hon hade tänkt sig. Det fick bli folkhögskola och en linje för bild och form.

– Jag kände att jag måste få göra det i några år först, innan jag gick vidare.

Hennes föräldrar, som enligt henne ”inte är det minsta konstnärliga”, hade inga synpunkter.

– Själv skulle jag bli orolig om mina barn inte hade några planer över huvud taget, men mamma och pappa har trott på mig hela tiden, ”så länge du gör det ordentligt så”. Det är något jag fått med mig: man ska verkligen försöka, satsa! Jag kan irritera mig på människor som slarvar bort sina liv.

Efter folkhögskolan blev det fler konstutbildningar och nu har hon livnärt sig på sina bilder och texter i tio år. Och tur är det:

– Jag hade nog blivit olycklig om jag inte hade fått hålla på med det jag gör.

Arbetsbordet står mitt i lokalen, som också rymmer ett litet pentry och ytterligare ett rum där Nina Hemmingssons man, som är musiker och programmerare, har sin studio. De har bara några kvarter hem till sin lägenhet. Praktiskt när man har tre barn.

– Jag kunde till och med vara här och jobba när jag ammade. Då kom min man ner hit med bebisen.

Livet med småbarn tvingar henne att oftast jobba dagtid.

– Man får tvivla lite mindre och vara lite mer bestämd mot sig själv. Men kreativiteten går inte att styra, så många av mina idéer kommer när jag håller på med annat, när jag ligger och nattar, till exempel.

Vad gör man då? Jo, är man Nina Hemmingsson försöker man minnas det man kom på och ligger lugnt kvar, tänker på att familjelivet skapar en struktur och perspektiv på livet.

– Det finns ju inget som är lika viktigt som familjen, säger hon, och konstaterar i nästa andetag att hon har en stark vilja att jobba mer än hon har möjlighet till och att hon känner sig lite fången i den tradition som bedömer mödrar på andra sätt än fäder.

– Jag trodde att jag skulle kunna hålla det ifrån mig, men jag har märkt att jag tänker på hur folk ser på oss som föräldrar. Jag tror att de tycker att jag är en ”karriär-häxa” och han en mjukis och jag vet att han får mer beundran när han tar hand om barnen. Sådant gör att det till exempel är en större skam för mig att glömma skicka med oömma kläder till dagis.

Samma fenomen gör att hon inte längre tar emot journalister hemma.

– Då känner jag pressen på mig att städa, även om alla vet att de flesta människor har det stökigt hemma till vardags.

Foto: Håkan ElofssonDet senare handlar nog också om integritet, tänker jag. Nina Hemmingsson utstrålar tydligt ett ”hit men inte längre”, ett värnande om sin privata sfär, kombinerat med något som jag uppfattar som ett slags stränghet. Man måste inte vara till lags, man måste inte berätta om allt.

Strängheten är tydligare i hennes serier än hos henne själv, men hon har märkt att människor som läst henne kan förvänta sig att hon ska var en utåtagerande sanningssägare, ungefär som sin huvudkaraktär, flickan/kvinnan med platt näsa, ihåliga runda ögon och öppen mun.

– Men jag är inte som hon, utan ganska välanpassad. Jag tycker hon är skitjobbig ibland. Samtidigt är hon min hjälte eftersom hon vägrar ställa upp på normerna om hur man ska vara och se ut. Ibland blir hon som ett slags samvete för mig – jag kan ju inte ta tillbaka något som hon sagt, eller låta bli att reagera på en del saker. Är man då inte lika rapp i käften som sin seriefigur kan serierna fungera som en andra chans.

– Det är över huvud taget en bra grej jag kommit på, att man har en andra chans. Man kan ringa upp och säga ifrån – eller be om ursäkt. Det sista skulle jag önska att folk generellt blev bättre på.

I höstas debuterade Nina Hemmingsson också som poet, med boken Det var jag som kom hem till dig.

– Jag försöker göra något kreativt varje kväll, utan mål. Oftast sitter jag och ritar, men jag fick för mig att skriva i stället.

Dikterna är som fragment ur ett liv, kanske hennes eget, kanske vem som helsts, och har ett annat tonläge än hennes serier. Som den allra sista strofen, till exempel:

Min hand flög iväg och landade
av misstag i barnets lilla handflata
Nu ligger min hand där
Ett stort snäckskal i ett litet

Hon kan tänka sig att skriva en hel roman också, om inte annat i opposition mot att ha blivit insorterad i serietecknarfacket. För på sätt och vis ser hon sig mer som en textmänniska än en tecknare, även om hon ibland gör bilder utan ord. Då hon gör sina serier är det alltid texten som kommer först. Först när den börjar sitta tar hon itu med bilden. Från idé till färdig ruta kan det ta upp till två veckor.

– Allt man vill säga ska ju finnas i en kort text och en liten bild.

Men hon gör inga skisser.

– Då skulle jag få kramp när det var dags att göra slutversionen på det vita fina pappret. Jag låtsas att jag skissar hela tiden.

Hennes karaktäristiska bilder – stiliserade, lite stela och rundnätta människor med stora ögon och lika stiliserade attribut – kallas ibland fula. Hon har också fått kommentarer om att hon själv inte har gristryne som sin huvudkaraktär.

– Ingen frågar väl Martin Kellerman varför han inte ser ut som en hund! Och det vore fruktansvärt ointressant och tråkigt om hon såg ut som jag. Jag framställer henne som jag känner mig, inte som jag ser ut i spegeln.

De lite kantiga bokstäverna skriver hon med en stålpenna som ger rätt motstånd.

– Det är jätteviktigt för mig att forma bokstäverna på ett visst sätt.

Nina Hemmingsson är en serieskapare som inte läser andra serier och en konstnär som ogillar konstvärlden och inte finner inspiration i andra konstnärers uttryck.

– Men jag kan ta intryck av förhållningssätt. Som Gene Simmons i Kiss, som sagt att man får inte den respekt man förtjänar, utan den man kräver. Det låter inte så kul egentligen, men det är sant.

Namn Nina Hemmingsson.
Ålder 41.
Yrke Konstnär och författare.
Bor I lägenhet strax söder om Stockholm.
Familj Man och tre söner, 12, 5 och 3,5 år.
Läser Mest svensk litteratur.
Lyssnar på I hyllan med LP-skivor står allt från Haydn till Black Sabbath. Men när hon skapar måste det vara tyst.
Ser på Kallar sig skräckfilmsfanatiker och ser fram emot den nya zombiefilmen World War Z.
Fritid ”Jag har ingen hobby – jag jobbar ju med det roligaste jag vet.”
Prisad I höstas fick Nina Hemmingsson Karin Boye-priset för ”en stundom brutal och stundom kontakt-sökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser”.
Egna böcker Jag är din flickvän nu, Så jävla normal, Mina vackra ögon, Det är svårt att vara Elvis i Uppsala, Det var jag som kom hem till dig.
På nätet Twitter, och Aftonbladet.

ur Lärarförbundets Magasin