Läs senare

Porträtt: Hans Blix

29 Okt 2009

Under studieåren lockade ett liv på teaterscenen, men det blev till slut juridiken och den internationella folkrätten som drog det längsta strået. Ett helt yrkesliv senare gavs pensionären Hans Blix ändå huvudrollen i ett drama som fick större delen av världen att hålla andan. Som chef för FN:s vapen­inspektörer sågs han av många som den som höll avgörandet om Iraks framtid i sin hand. Efteråt har Hans Blix fått mycket beröm och beundran för att han orkade stå emot när trycket från omvärlden var som hårdast. Men själv tycker han att mängden positiv uppmärksamhet är lite underlig.

– Det enda vi inspektörer gjorde var vårt jobb. Vi var civil servants och det var vårt jobb att säga sanningen. Det känns lite konstigt att få beröm för att vi gjorde det vi var tillsatta att göra, säger han.

Under sin tid i rampljuset fick Hans Blix aldrig möta huvudpersonen, det vill säga Saddam Hussein, själv.

– Nej, han träffade aldrig vare sig mig eller min företrädare. Jag tror att han be­traktade oss inspektörer som insekter som krälade på marken. Sådana ville han inte befatta sig med, säger Hans Blix och ler lite snett.

Även om det troligen är för insatsen som FN:s vapeninspektör som omvärlden främst kommer att minnas honom är det en annan händelse långt tidigare som han själv ser som höjdpunkten i sin karriär. Nämligen att han vid Miljökonferense
i Stockholm 1972 lyckades baxa igenom en miljödeklaration. Efter ett år av arbete med deklarationen höll överenskommelsen på att spricka under själva konferensen när bland andra kineserna inte ville skriva på.

– Men efter hårda förhandlingar lyckades vi till slut under konferensens sista darrande minut få igenom deklarationen. För mig personligen är det den största fram­gången, anser Hans Blix.

Man brukar säga om vissa människor att de är födda diplomater men så är inte fallet med Hans Blix. I alla fall inte om man får tro honom själv.

– Jag var ganska vild som barn och kom ofta för sent till skolan. Jag hade C i ordning, berättar han och avslöjar att klätterträden i Engelska parken mitt i Uppsalas gamla akademikerkvarter ofta lockade mer än skolarbetet.

Intresset för träd har hållit i sig men numera handlar kontakten snarare om vedhuggning än om trädklättring.

– Att hugga ved är något väldigt konkret. Man ser direkt ett resultat av sitt arbete när högen av vedträn växer. Det har ibland känts som en skön kontrast till mitt vanliga arbete, säger Hans Blix.

Annars rekreerar han sig numera gärna med svamp- och blåbärsplockning i skogen runt sommarstället på Gräsö vid Öregrund. Det äger Hans Blix tillsammans med sina två äldre syskon och dit har han kommit varenda sommar sedan barndomen. Fjäll­vandringarna som han och hustrun Eva Kettis tidigare gärna företog sig har en knäskada satt stopp för men konstvandringarna på museer världen över klarar han fortfarande.

– Konstintresset har varit bra under livets gång när jag ofta har befunnit mig ensam i länder där jag inte har kunnat språket. Då fungerar museer bättre än teater som avkoppling, kommenterar Hans Blix.

Hemma i hyreslägenheten på Östermalm syns resultatet av intresset. Inte bara i tavlor och skulpturer utan också i de äkta mattor som förutom golven klär väggarna.

– Det var när jag under 1980-talet arbe­ta­de på IAEA och bodde i Wien som jag började samla på dem. Tidigare hade mattor mest varit trasmattor för mig men då upptäckte jag hur vackra antika orientaliska mattor är, berättar Hans Blix.

Med en pappa som var professor i medi­cinsk kemi och inspektor vid Norrlands nation var det naturligt för den unge Hans Blix att läsa vidare på universitet efter studenten. Så naturligt att han under intervjun missförstår frågan och tror att den syftar på att läsa vidare efter kandi­dat­examen. En sådan blev det i juridik i Uppsala 1951. På den följde doktorsexamen i juridik vid såväl Cambridge som Stockholms universitet. Vid det senare lärosätet blev Hans Blix till slut även docent i folkrätt.

Siktet var inställt på en akademisk karriär. Ett telefonsamtal från dåvarande utrikesministern Östen Undén med en förrågan om Hans Blix ville ingå i den svenska delegationen till FN:s generalförsamling blev dock början på slutet på den akademiska banan och en ingång till den diplomatiska världen och många års arbete på Utrikesdepartementet (UD).

Liksom sin far och farfar har Hans Blix båda söner Mårten och Göran doktorerat. För sin del i ämnena ekonometri respektive fransk 1800-talslitteratur. På frågan om det hade varit okej för honom om sönerna hade valt att göra något helt annat svarar Hans Blix först ja, men tillägger sedan att det ju aldrig är fel att börja med en avhandling vad man än sedan vill göra.

– För mig är en doktorsavhandling mest en inträdesbiljett till arbetslivet, säger han. För att få sönerna dit han ville under deras uppväxtår var Hans Blix inte främmande för att använda sig av den berömda moroten.

– Jag gav dem tio öre – eller om det var en krona – per bok som de läste som inte innehöll bilder. Det resulterade i att åtminstone en av dem blev en riktig bokmal, be­­rättar han och erkänner skrattande att det nog var han som stod för notan vid bokinköpen också.

Att han själv började studera juridik och sedan kom att ägna sitt yrkesliv åt folkrätt och nedrustning beror mycket på att han tog studenten 1946.

– Tidsandan var sådan att jag ville dra mitt strå till stacken för en fredligare värld, säger Hans Blix och avslöjar lite av den världsförbättraranda som verkar vara en av hans drivkrafter.

För FN intresserade han sig tidigt och 1950 vann han en internationell uppsatstävling där förstapriset var en månads praktik på FN:s högkvarter i New York.

Att han hade anlag för diplomati märkte han när han som engagerad i studentteatern skulle försöka jämka ihop de starka viljorna bland företrädarna för de olika nordiska studentteatrarna. Från tiden inom teatervärlden tog han också med sig några andra lärdomar som han har haft stor nytta av under resten av livet.

– Bland annat lärde jag mig att man från en scen ska tala högt och tydligt så folk hör vad man säger, berättar han och passar på att ge en känga till hälften av talarna inför FN:s generalförsamling

– De är hopplösa med sitt mumlande!

Andra lärdomar som Hans Blix tog med sig från teatern var att plocka fram kärnan ur ett manus samt vikten av ett bra lagarbete.

Men det var inte bara teatern som lock­ade under studietiden, även politik­en engagerade. Han gick med i Liberala studentklubben och blev till slut vice ordförande i Folkpartiets ungdoms­förbund.

– Studentpolitiken är som en kinder­garten för blivande politiker, den ger bra träning för framtiden, tycker Hans Blix.

Att det blev just Folkpartiet som han blev medlem i har att göra med att han tycker att den liberala grundsynen stämmer väl överens med hans egen. Men han håller inte med partiet i alla frågor.

– Nej, till exempel är jag till skillnad från partiledningen ingen varm anhängare av en svensk Nato-anslutning.

Meningsskiljaktigheterna till trots, 1978–1979 var Hans Blix utrikesminister i Ola Ullstens regering. En av få utrikesministrar i Sverige som har rekryterats från UD:s egna led. Den korta tiden som utrikesminister satte dock inga djupa spår i en lång karriär.

– Det var ett ganska lugnt år. Inga större politiska frågor var uppe på dagordningen, konstaterar Hans Blix och bevisar därmed tesen att allting är relativt och beroende av vems perspektiv man intar. Enligt historieböckerna var slutet på 1970-talet några ganska turbulenta år i svensk politik.

Trots att Hans Blix nu är 81 år är han fortfarande mycket aktiv. Några dagar innan vi ses har han just kommit hem från en föreläsningsresa som tog honom från Sydkorea via London till Stockholm. Nu försöker han dock trappa ner lite gran
– sin sista officiella post avsade han sig i augusti i år – för att hinna med att skriva ytterligare en bok. Den ska handla om det internationella samhället och möjligheter­na till nedrustning.

– Jag tycker att det är skit att vi inte har lyckats åstadkomma fred trots att det kalla kriget har tagit slut. Men kan vi bara överleva de närmaste 50 åren utan att bli alltför upphettade är jag optimistisk inför framtiden. Världens fredsfläckar har trots allt blivit mycket större med tiden, säger Hans Blix.

Fakta

Namn: Hans Martin Blix

Ålder: 81 år

Familj: Gift med Eva Kettis (tidigare depar­te­mentsråd på UD och ambassadör för Arktis- och Antarktis­frågor), sönerna Mårten och Göran med familjer.

Yrke: Pensionär, före­läsare, författare, skribent i tidningen Fokus och medlem i Vattenfalls råd för kärnkraftssäkerhet. (Är för en utbyggnad av kärnkraften.)

Karriär (i korthet): Anställd på UD under 1960- och 1970-talen, svensk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör i IAEA i Wien 1981–1997, ordföran­de för FN:s inspektionskommission (UNMOVIC) 2000–2003, ordförande för Internationella kommissionen för massförstörelsevapen, den så kallade Blixkommissionen, 2003–2006.

Aktuell 1: Utsedd till Årets svensk i världen 2009 av föreningen Svenskar i världen.

Aktuell 2: Inofficiell förebild för huvudpersonen i nyutgivna boken Diplomaten av Alexander Ahndoril.

Utgiven bok: Avväpna Irak (2004).

Råd: ”Förödmjuka aldrig någon. Det leder bara till ursinne. Var rak, men uppträd korrekt.”

Fotnot: IAEA står för det internationella atomenergiorganet och är en förkortning för International Atomic Energy Agency. Organets huvudsakliga uppgift är att förhindra spridning av material för tillverkning av kärnvapen.

ur Lärarförbundets Magasin