Läs senare

Porträtt: Anders Kompass

– Nu får jag dåligt samvete! Jag blev ju aldrig lärare.
Svaret kommer spontant när jag ringer upp Anders Kompass och vill boka in en intervju. Man kan tro att han skämtar, men när jag senare träffar honom verkar han vara helt uppriktig. Han började läsa till lärare men slutförde det aldrig. Det sitter kvar.

23 Aug 2016
Porträtt: Anders Kompass
på hemmaplan. Efter många år i FN:s tjänst är Anders Kompass nu åter i Sverige. Foto: Patrik Lundin

Foto: Patrik LundinAnnat kom ju emellan. Som en militärkupp och en jordbävning i Guatemala. Ett inbördeskrig i El Salvador. Decennier av fältarbete för mänskliga rättigheter i Latinamerika. Ett chefskap på FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genève.

Det senaste året har varit tufft. Många medier har skildrat hur Anders Kompass larmade om FN-soldaters sexuella övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken, det som ledde till avstängning och utfrysning.

Till sist ändå en seger för honom, som fick rätt i alla instanser. Det känns skönt, men är samtidigt tråkigt. De som gjorde fel sitter kvar, medarbetare har blivit omotiverade och desillusionerade. Knappast någon inom FN vågade stå upp för honom offentligt.

– Många yngre säger att om jag i min position fick betala ett så högt pris, hur ska då de på lägre positioner våga säga ifrån?

När vi ses är det vår. Han är på besök i Sverige och har just föreläst på sin gamla gymnasieskola, Fjellstedtska i Uppsala. Till sommaren går flytten till Sverige för honom och hans italienska fru, som tagit tjänstledigt från sitt FN-jobb. Tiden är hårt schemalagd när vi möts i lobbyn på hans hotell. Efter intervjun ska han till Utrikesdepartementet, därefter intervjuas i Sveriges Radio innan han ska möta studenter i Uppsala.

Han är vänlig och lyssnande, talar med en svag halländsk skorrning. Intensivt bruna ögon, en ljus lugg som faller ner i pannan. Kavaj och jeans. Någon månad innan vi träffas sade han upp sig från FN och vet, vid tiden för vårt möte, inget om framtiden.

Han frågar med ett litet skratt:

– Är det för sent att avsluta min lärarexamen?

Det var först när kabinettssekreterare Pierre Schori kallade honom till svenska ambassaden i Mexiko som han helt avbröt lärarstudierna. Det satt hårt inne att ge upp lärardrömmen.

– Det man börjat ska man sluta. Det hade varit bra att vara lärare.

Ansvarskänslan är stark. Den kom tidigt. Barndomsåren i Småland och Halmstad var tunga, Anders var mycket ensam. Hans pappa var ingenjör och reste mycket, mamman var psykiskt sjuklig. När Anders Kompass var nio drabbades familjen av en stor sorg. Hans treåriga lillebror drunknade. Det kom hans mamma aldrig över. Dödsfallet kom att prägla också Anders Kompass liv.

– Framför allt fick jag fylla ett tomrum. Min psykolog tror att det har en koppling till vad jag gjorde för att rädda barnen i Centralafrikanska republiken.

Han skrattar lite.

Är det så?

– Jag hade inte tänkt på det. Jag hoppas att jag hade gjort det ändå. Men man påverkas väl på något sätt av sådana kriser.

Skolan och kyrkans ungdomsarbete blev väldigt viktiga. Han upptäckte att han kunde vara social och tyckte om att inspirera och leda andra människor. Många människor verkar tycka om att arbeta med honom också.

– Jag har fått något slags gåva att kunna inspirera människor att göra saker. Med det kommer en känsla av ansvar. Men också en känsla av tillfredsställelse.

Vad får dig att hålla riktningen?

– Framför allt är det jobbet jag haft. Ute i fält kan man inte koppla av eller stänga dörren när människor knackar på. Då handlar det verkligen om människors liv.

Vägen till FN var lång, men på ett sätt logisk. Efter nian tog han paus och jobbade ett år som ungdomsledare i Svenska kyrkan. När det blev dags att söka till gymnasiet ville han bort från Halmstad. I en tidning hittade han en annons från Fjellstedtska skolan i Uppsala, en internatskola främst för blivande präster.

– Många tyckte att jag skulle bli präst och jag lekte med tanken.

Han landade i ett Uppsala som var starkt präglat av allt som hände i världen: Vietnamkriget led mot sitt slut, engagemanget var stort för befrielsekampen i södra Afrika och mot militärdiktaturerna i Chile och Argentina.

Anders Kompass trivdes. På skolan engagerade han sig raskt i kamratrådet och startade en Amnestygrupp. Kamratrådet bjöd in föreläsare som talade om freds- och konfliktforskning, kvinnokampen och Palestinafrågan – ämnen som provocerade många lärare och elever. Några av lärarna var inspirerande och engagerande, som samhällskunskapsläraren Bengt ”Bengan” Malmberg och Bo Nylund, religions- och filosofilärare, som blev hans vän för livet. Båda två beskriver sin forna elev som en studiebegåvad, mogen ung man, lite allvarsam, med stort intresse för världsfrågor.

Andra lärare stod för en traditionell pedagogik som Anders Kompass ogillade.

– Det var lärare typ ”Gissa vad jag tänker på!”, de ville ha ett givet svar.

Som reaktion började han som gymnasieelev läsa om alternativ pedagogik, som Montessori och Freinet. Särskilt Paolo Freires frigörande pedagogik fångade honom.

Efter studenten 1975 hamnade Anders Kompass som utbytesstudent i Guatemala, mest av en slump. Det blev inledningen på ett intensivt engagemang för Latinamerika. Ganska snart förvärrades den politiska situationen, organisationen han reste med upplöstes, men han valde att stanna i en indianby. Han arbetade med alfabetisering och hjälpte senare till att röja efter jordbävningen som inträffade medan han var där.

Tillbaka i Uppsala började han på lärarutbildningen. Han läste samhällskunskap och historia, ”de roligaste ämnena”, och tänkte sig en framtid på folkhögskola. När han började läsa till lärare var det Freire han hade i tankarna.

Men så fick han frågan om att följa med som tolk till El Salvador. Ärkebiskop Oscar Romero skulle få frikyrkornas fredspris och Anders Kompass träffade Romero bara några dagar innan han mördades, i mars 1980. Det var ett möte som etsade sig fast.

Senare samma år ombads han att bygga upp ett lokalkontor för Frikyrkan hjälper, numera Diakonia, i Costa Rica. Så småningom sögs han upp av UD och senare FN.

Hans Gudstro är central, men inget han talar så mycket om. Den är starkt kopplad till rättvisa, och till handlingar. Ute i fält har han ständigt inspirerats av människor som genom sin tro gjort insatser för andra.

– Vi lever i en lätt fatalistisk värld. Tron är ett uppror mot fatalism. Tro utan handlingar – det finns inte.

Anders Kompass vill inte kalla sig själv för en visselblåsare, ”jag gjorde bara mitt jobb”. De verkliga hjältarna är de på fältet, som förföljs, fängslas eller offrar livet i kampen för mänskliga rättigheter.

Han är allvarligt bekymrad över att vi, som har yttrandefrihet, inte vågar använda den av rädsla för karriären eller för att förlora våra bekväma liv. Det är ännu viktigare i dag, när demokratin i Europa faktiskt är hotad. Parallellen till 1930-talets Tyskland ligger nära till hands.

– Finns det inte medborgare som inser faran och är beredda att stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna, så kan man förlora dem.

Vad är receptet?

– Det här att varje generation måste förstå vikten och betydelsen av demokrati. Det är kanske svårare i Sverige, där vi haft det så bra. Vi tar alltför många saker för givna.

Hur ger man hopp till unga människor?

– Försök ge exempel på människor som inte ger upp trots svåra omständigheter. I vårt samhälle är vi så fokuserade på målen att vi lätt glömmer bort vägen.

Anders Kompass citerar den förra FN-delegaten och presidenthustrun Eleanor Roosevelt. Hon sa en gång att mänskliga rättigheter börjar och slutar i de minsta enheterna, de som inte finns på kartan: i familjen, på arbetsplatsen, i skolan. Där kan alla praktisera mänskliga rättigheter.

Kort efter vår intervju blir det klart med ett jobb på UD, där hans uppdrag blir att utveckla en Latinamerikastrategi. Men dörren till läraryrket står fortfarande på glänt.

– Jag hörde att de har SFI i Gröndal och söker volontärer, så jag tänkte gå dit och erbjuda mina tjänster. Det vore jätteroligt.

Per Anders Gunnar Kompass.

Ålder: 60 år.
Yrke: Anställd på UD. Tidigare chef för fältarbetet vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Genève.
Familj: Fru, två hundar, en vuxen son som bor i London.
Talar, förutom svenska: Engelska, spanska, franska, tyska, portugisiska.
Läser: Gärna Graham Greene, Ivar Lo-Johansson, Gabriel García Marquez, Mario Vargas Llosa.
Skrattar åt: Jag tycker om att skratta åt absurda situationer. Alla dessa människor som riskerar sina liv är ofta glada och roliga människor.
Levnadsråd: Försök att följa din egen övertygelse. Ge inte upp det du tror på till förmån för lugn och ro. När man går igenom en kris så kan man utvecklas enormt.

ur Lärarförbundets Magasin