Läs senare

Porträtt America Vera-Zavala

29 Jan 2009

Året är 1994. På gymnasieskolan i Marks kommun jäser missnöjet bland eleverna. Arbetsmiljön är usel. Dubbelt så många elever som skolan är byggd för trängs i korri­dorer och slitna lektionssalar. Luften är dålig och möglet kryper på väggarna. När tre elever direkt efter höstterminsstart­en akut får föras till sjukhus för andningsproblem, har eleverna fått nog. Elevrådet manar till strejk. På skolgården sluter elev­erna upp så gott som mangrant och lyssnar till strejkledarens tal. Strejkledaren är arton år och hon heter America Vera - Zavala.

– Det här var mitt livs viktigaste händelse. Den var som en generalrepetition av allt jag skulle komma att göra senare, berättar America som alltsedan den dagen varit hundraprocentigt samhällsengage­rad. Det blev ett stort medieuppbåd. TV var där och de stora tidningarna. Och America fick lära sig hur media fungerar och hur folk fungerar i media …

– Jag hörde skolchefen säga framför tv-kamerorna att han tyckte det var glädjande att skolan hade så engagerade ungdomar. Han som hade hotat mig och sagt att det skulle gå illa för mig om jag inte ställde in strejken. Allt blev så tydligt där och då. Hur skolchefen och rektorn stod på en sida och eleverna på en annan. Och att mattanterna och vaktmästaren gav oss sitt tysta stöd när de kom ut och deltog i mötet på skolgården.

Sedan den där dagen på skolgården har hon hunnit med mer än mycket. Direkt efter studenten reste hon till Göteborg för att sommarjobba på Stena Line. Tanken var att hon skulle tjäna ihop pengar till en resa i Latinamerika men i stället hamnade hon på vänsterpartiets kansli i Bryssel. När hon efter fyra år åkte hem tog hon med sig Attac-rörelsen till Sverige. America har också varit vice ordförande för Ung Vänster, skrivit tre böcker, varit aktiv i rörelsen Global rättvisa och deltagit i ett oräkneligt antal debatter. Ständigt engagerad i arbetet för demokrati och rättvisa.

Jag har alltid gillat att slåss mot orätt­visor och mot överheten, vare sig det hand­lat om lekisfröknar eller statsministrar. Det är svårt att säga varför. Man är olika. En del vill ställa sig in, ge ett gott intryck och så finns det de som vill bråka. Sån är jag. Jag gillar att debattera och är väldigt hård och snabb i debatter.

Säkert står en del av förklaringen att finna i Americas bakgrund. Hennes pappa flydde från Chile efter militärkuppen. Han tog vägen över Peru där han träffade den kvinna som skulle bli Americas mamma. Tillsammans reste de två till Rumänien för att studera. Mamman saknade sin egen kontinent och gav uttryck för sin längt­an i den förstfödda dotterns namn. När America var ett par år gammal skildes föräldrarna. För att försörja familjen reste mamman till Sverige på månadslånga vistelser och jobbade med städning. America fick vara med mormor men när America var tre år beslutade sig mamman för att ta dottern med sig och flytta till Sverige. I Åkersberga där de först hamnade, föddes också lillasystern Libertad som kommit till under en kort återförening mellan föräldrarna.

Pappan flyttade efter till Sverige för att få vara nära sina döttrar. Medan Rumäniens usla styrelseskick hade fått mamman att i det närmaste bli antikommunist förblev pappan sin vänsterideologi trogen. På så vis fick America tillgång till olika politiska argument som hon kunde bolla med. Hon skolades i debattkonsten och räds inte när olika åsikter ställs mot varandra. Tvärt om tycker hon om när folk tar ställning, för eller emot hennes åsikter. Striderna hon utkämpar är ideologiska.

– Jag tycker om när det bränner till. När det är tydligt vad de olika sidorna står för. Jag bråkar alltid om politiken och aldrig om personen, förklarar hon.

America har alltid varit energisk.

– Jag har en arbetskapacitet som är enorm. Jag kan jobba från halvsju på mor­gonen till sent på kvällen utan att bli trött.

När America var sex år drömde hon om att en dag få bli FN:s generalsekreterare. När den drömmen slocknade visste hon inte vad hon skulle bli. Inte förrän för ett par år sedan när polletten plötsligt föll ner. När hon förberedde sig för att skriva en bok om Deltagande demokrati i Sverige, ramlade hon över historien om gruvstrejk­en 1969. America blev tagen av historien och tog reda på mer och mer.

– Fråga mig inte varifrån idén kom, men plötsligt kände jag att jag skulle skriva en pjäs om gruvstrejken!

America berättar att hon ofta får infall, idéer som blossar upp och slocknar igen. Men den här gången var det annorlunda. Att skriva dramatik var något som America fastnade för.

– Att skriva manus – det gick så lätt. Jag upptäckte att jag hade talang för att skriva dramatik. Det handlar mycket om formen, förklarar America, vars väg in i framtiden i ett slag hade stakats ut.

– Jag kände att det är det här jag vill göra. Det är dramatiker jag vill bli när jag blir stor!

Den där första känslan har hållit i sig. Den första av hennes pjäser som sattes upp 2007 var Concha tu madre om papperslösa flyktingar. Pjäsen ingick som en del i Riksteaterns satsning på temat ”Sverige, det nya Europa och solidariteten”. Därefter kom Jävla finnar om nedläggningen av massafabriken i Norr­sundet och sist men inte minst föreställningen Etnoporr, om mediabevakning och fördomar kring förorten och dess invån­are.

Nya pjäsidéer pockar på men någon risk att dramatiken tar tid och kraft från politiken existerar inte, enligt America.

– Det går utmärkt att kombinera med mina övriga engagemang. Jag skriver ju politisk teater.

Americas engagemang vis­ar inga tecken på avmattning, även om hon har förändrats en del genom åren.

– Självklart har jag förändrats genom åren men jag är fortfarande arg tusen gånger om dagen och skrattar fortfarande tusen gånger om dagen.

Däremot har hon blivit mer strateg med åren. Hennes lust att kriga är lika stor men i dag väljer hon sina krig.

– Jag tycker om att bli äldre och jag känner aldrig att jag blir trött på politik­en. Att allt är politik stör mig inte alls. Jag känner aldrig att jag behöver ta en paus från politiken. Däremot skulle jag vilja ta en paus från kapitalismen ibland, men det går ju inte.

Fotnot: Attac är en religiöst och parti­politiskt obunden organisation som arbetar för fördjupad demokrati och rättvisa.

ur Lärarförbundets Magasin