Läs senare

Penna och batong till nya skolpolisen


20 Sep 2012

Foto: Håkan ElofssonPå min väg genom stadens morgontrafik ser jag ibland på långt håll skolpoliser. Deras neonfärgade västar lyser starkt vid övergångsställen. På närmare håll ser jag deras ansikten, allvarliga och lite högtidliga, när de stoppar bilar för att hjälpa sina kamrater att korsa gatan. Så är jag van att se skolpoliser, som en del av skolans trygghet och omsorg om sina elever.
Men med domen från Gällivare tingsrätt i maj, i vilken en misshandlad lärare jämförs med ”en ordningsvakt eller en polis”, så har ordet ”skolpolis” nu fått en annan innebörd för mig. Bakgrunden till jämförelsen var en händelse på Högalidskolan i Kiruna, då en tonårspojke uppträtt stökigt i matsalen och en lärare hade föst ut honom. Pojken hade då reagerat med att sparka, slå och hota att döda läraren.
Gällivare tingsrätt dömde pojken till 30 timmars ungdomstjänst. Men den misshandlade läraren fick inget skadestånd för den kränkning han blivit utsatt för. Motiveringen var att en lärare måste ha beredskap för våld och hot ”på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis”. Rådman Ingemar Taavola som var ordförande vid den aktuella rättegången menar att vissa yrkesgrupper, till exempel lärarkåren, får ha en beredskap på visst våld. Att på detta sätt jämställa lärare med ordningspoliser speglar en okunnighet om läraryrkets innebörd, vilken dessvärre inte är ovanlig.

Att vara i skolan, oavsett om man är lärare eller elev, är att vistas inom en institution vars huvuduppdrag är lärande och kunskap. Detta är krävande intellektuella aktiviteter, vilket sällan poängteras i skoldebatten. I allmänhetens ögon jämställs inte läraryrket med andra akademiska yrken, som exempelvis psykologyrket. I Gällivaredomen reduceras en akademiskt utbildad person till en skolpolis, som måste vara ”beredd på våld och hot”. Det skulle ingen kräva av en skolpsykolog.
Om läraren däremot inte befunnit sig i skolan utan som privatperson blivit sparkad och slagen i kön till en korvkiosk, så hade han enligt rådman Taavola kunnat få skadestånd, för ”om det hade varit en privatperson så hade det bedömts på annat sätt”. Men nu var läraren en lärare och bör som sådan tåla att bli misshandlad. I symbolisk mening har läraren länge varit samhällets slagpåse nummer ett. Med domen i Gällivare har en lärare nu också blivit en slagpåse i fysisk bemärkelse.

Läraryrkets anseende sjunker stadigt och lärarhögskolorna har få sökande. Gällivaredomen bättrar inte på yrkets förlorade status. Med tanke på att läraren nu också ska fungera som polis, så skulle kanske Polishögskolan och lärarutbildningarna slås samman? Då skulle lärarna vid sin avgångsexamen kunna få en penna som symbol för kunskapsuppdraget, men också en batong för att kunna försvara sig, vilket ju ordningsvakter och poliser har rätt att göra.

Namn Gunilla Molloy.
Titel Docent i svenska med didaktisk inriktning.
Plats Stockholms universitet.
Åsikt Hot och våld ska inte behöva ingå i läraryrket.

ur Lärarförbundets Magasin