Läs senare

På jakt efter den hemliga historien

Annika Rosenius lyfter fram migrationen när hon läser om Stockholms historia med sin åtta på S:t Eriks katolska skola.
– Jag vill att eleverna ska känna att Stockholms historia är deras.

25 Jan 2016

En frostnupen morgon i november. En blek sol letar sig över den låga, röda tegelbyggnaden på kullen i Enskede, Stockholm. Innanför skolporten står skor prydligt i rader. I korridoren är det tyst och stilla, golvet blänker. Långt bortifrån hörs en svag liturgisk melodislinga. Det är morgonmässa i kapellet.

S:t Eriks katolska skola har runt 230 elever. Ungefär en tredjedel av eleverna är katoliker. Skolan är i högsta grad mångkulturell, med ett 40-tal olika nationaliteter och många modersmål.

Bakom klass 8:s klassrumsdörr är det livligare. Vi befinner oss på spårvagnsperrongen vid Skanstull i Stockholm, en novemberdag för hundra år sedan. Där är ett myller av människor – stadsbor, bönder, fattiga, rika, och några män som ser utländska ut. Röster stimmar, mest på svenska, men även italienska och ryska fraser flyger i luften. En mor och en dotter kommer gående längs plattformen. Dottern bär sjal. En svartmuskig man närmar sig dem.

Foto: Linus Meyer– Mamma, vilka är det här? undrar flickan.

– Kära barn, det är invandrare. Håll för fickorna! svarar mamman.

Mannen kommer fram till dem och sträcker fram något. Han bryter på italienska:

– Vill ni köpa gipsfigooor?

– Nej usch! Akta, du blir smutsig, säger modern till dottern.

– Varför är du så mot mig, jag har inte gjort något! utbrister mannen.

Mamman och flickan går snabbt därifrån.

Eleverna i åttan spelar rollspel. Temat är Stockholms historia och i dag tar de reda på vilka stockholmarna var för hundra år sedan. SO-läraren Annika Rosenius har delat in klassen i olika grupper som ska spela upp varsin scen. Några roller är givna: en infödd stockholmare, en inflyttad landsortsbo, en italienare, en ryss, en jude. Eleverna har förberett sig genom att läsa texter om några befolkningsgrupper i Stockholm i början av 1900-talet.

Annika Rosenius berömmer grupperna när de framfört sina scener. De reflekterar tillsammans: vad var trovärdigt, blev något fel rent historiskt? Det är viktigt att det blir historiskt korrekt. Hon påpekar att det nog inte var så många som talade engelska – tyska var det första främmande språket på den tiden.

En elev tror att människor kanske var ännu blygare, de var ju inte så vana vid att se utlänningar.

– Jag tror att folk från Italien höll sig med sina egna. Det är som i dag, säger en annan.

På väggarna i klassrummet hänger ett krucifix och några Mariabilder. Annika Rosenius är dock inte själv
katolik och understryker att skolan välkomnar alla elever och lärare, oavsett tro. De allra flesta eleverna har minst en förälder som är född utomlands. Därför var det självklart för Annika Rosenius att anmäla sig till forskningscirkeln i interkulturell historia, som Stockholms stad anordnade. Där fick hon och andra Stockholmslärare hjälp att tänka och resonera om hur man kan undervisa historia i ett multikulturellt samhälle.

– Det känns helt rätt för den här skolan. Det finns en risk att många av våra elever inte upplever att Sveriges historia är deras, säger hon.

Flera av de deltagande lärarna i cirkeln valde att ta upp mer globala projekt, till exempel att lyfta fram de soldater från Europas kolonier som deltog i första världskriget. Annika Rosenius tänkte tvärtom.

– Jag ville vara här och nu. Kunde man ta något från den lilla världen och göra det interkulturellt?

Eftersom hon är intresserad av Stockholms historia, så beslöt hon sig för att skildra den ur ett annat perspektiv. Tanken var att visa att även för hundra år sedan kom folk inflyttande till Stockholm.

– Jag vill väldigt gärna att eleverna ska uppleva att historien angår dem. De ska få syn på sig själva i historien.

I stället för statyer, kungar, medeltiden och Stockholms blodbad har Annika Rosenius valt att skildra människoöden och det som kan knytas till dem. Hon valde medvetet att tala om Stockholm och stockholmare, inte Sverige och svenskar.

– Nationaliteter och vad man känner sig som är så laddat. Det är lättare att känna sig som stockholmare och känna sig hemma i Stockholm.

När Annika Rosenius startar lektionen återkopplar hon till den innan. Som avslutning, en så kallad exit ticket, fick eleverna tänka sig in i vilka de skulle ha varit om de hade levt för ett sekel sedan. Hon läser upp svar: ”Jag lekte mycket på gatan”, ”vi pratade mycket om Gud”, ”jag har tajts eller leggings”, ”min dröm är att bli fotbollsproffs”. Mycket är trovärdigt, även om varken tajts eller fotbollsproffs fanns på den tiden.

Dagens lektionsfråga är: vilka var stockholmarna för hundra år sedan? Eleverna får ett papper med befolkningsstatistik. Tillsammans läser de tabellerna över antal infödda och inflyttade stockholmare, och hur befolkningen förändrades över tid.

– Varför tror ni att invandringen ökade mellan 1915 och 1920, undrar hon.

– Var det inte första världskriget, säger en flicka.

– De kanske flydde från kriget, kommer en annan flicka på.

– Ja, precis som i Sverige i dag, det var krig i andra länder. Skriv nu två meningar om vilka stockholmarna var. Ta hjälp av tabellerna, säger Annika Rosenius.

Som lektionens exit ticket ska alla elever fundera och skriva ner hur de tror att de skulle ha sett på invandrare om de hade levt för hundra år sedan. ”Vad gör han där, han är nog fattig”, skriver en. ”Herregud, vad är det där på perrongen?”, skriver en annan.

Genom forskningscirkeln har Annika Rosenius blivit mycket mer medveten om vad hon väljer att skildra ur historien. Snabbt insåg hon till exempel att hon måste byta lärobok i historia. Kan man göra utblickar som drar in eleverna mer, så ska man göra det, anser hon. På den här skolan blir det interkulturella perspektivet också väldigt personligt.

När temat startade fick eleverna skatta hur mycket de tyckte att Stockholm är deras egen historia.  Över 50 procent tyckte inte att den var det. En flicka svarade noll procent, för hon visste inget om Stockholms historia. Efteråt ska eleverna få samma frågor. Annika Rosenius hoppas förstås på högre siffror än innan.

– Eller också har det inte förändrats. Men då har de i alla fall lärt sig något om Stockholm och om källor.

– Alla våra barn har en anknytning till någon annanstans i världen.

Men vad tyckte egentligen stockholmarna om invandrarna för hundra år sedan – vad säger källorna? Annika Rosenius läser högt ur ett autentiskt brev till en rik man, där en man ber om ett bidrag för att kunna ordna ett julfirande för några stackars unga polacker. Nästa text är en motion i kommunfullmäktige om att utlänningar bör betala personskatt. Hon ber eleverna att jämföra källorna.

– Den ena är positiv, den andra inte så positiv till invandrare, säger eleverna.

Hur hade det blivit om de bara läst en av källorna, undrar hon. Insikten är att man alltid måste läsa flera källor, och att historia alltid är ett urval.

– Vilka röster har ni inte hört, vems källor saknas?

– Invandrarnas.

– Varför då?

– Det finns inga källor.

– Nej. Deras historia är den hemliga historien. Vissa röster blir hörda, andra inte.

Samarbete mellan forskare och lärare

Forskningscirkeln ”Interkulturell historieundervisning för det mångkulturella samhället” gavs för historielärare på högstadiet och gymnasiet i Stockholm och Malmö 2013–2015. Den var ett samarbete mellan forskare och lärare för att undersöka hur historieämnet kan bidra till att utveckla elevernas interkulturella kompetens. Målet var att designa undervisning utifrån en särskild modell, ”niofältaren”. I Stockholm leddes cirkeln av forskarna Maria Johansson och Kenneth Nordgren som en del av ett större projekt, finansierat av Vetenskapsrådet. Läs mer här.

ur Lärarförbundets Magasin