Läs senare

Mötet med flyktingar grep tag i eleverna

SO-läraren Annica Eld bjöd in asylsökande från ett närliggande boende till sina klasser.Hon ville låta eleverna möta några av människorna bakom rubrikerna.

Mötet med flyktingar grep tag i eleverna
Fortsätter. Annica Elds nästa steg är att låta eleverna träffa asylsökande i mindre grupper. Foto: Emil Malmborg

Annica Eld, lärare i svenska och SO i Svedala kommun, vill ta in det omgivande samhället i sin undervisning.

– På så vis tror jag att man tar det ett steg längre, det blir inte enbart faktainlärning. Jag vill beröra eleverna och öppna upp för nya tankar.

I våras var hennes sjuor på Spångholmsskolan mitt uppe i ett projekt om migration. Väldigt passande damp det ner ett mejl från ett närliggande asylboende. En engagerad koordinator ville göra vardagen mer meningsfull för de asylsökande under den långa väntan på besked från Migrationsverket. Hon undrade därför om hon fick besöka skolan med en grupp för att de asylsökande skulle få möjlighet att berätta om sina erfarenheter och samtidigt träna svenska.

– Jag tänkte att det är perfekt och nappade direkt. Egentligen hade jag planerat att låta eleverna se intervjuer med asylsökande på ett program på UR, men att få träffa människor är ju så klart något helt annat.

Annica Eld

Ålder: 44 år.

Yrke: 4–9-lärare i ämnena svenska och SO samt förstelärare på Spångholmsskolan.

Antal år i yrket: 16 år.

Så jobbar Spångholmsskolan för attskapa kulturmöten:

  • Praktikplatser för asylsökande i F–3.
  • Faddersystem för nyanlända elever.
  • Skolidrottsföreningen jobbar aktivt med integration.
  • Boende på flyktingförläggningar fungerar ibland som ”mottagare” för elevarbeten.

Annica Eld fick veta att fyra personer med ursprung i Afghanistan och Syrien skulle hålla var sin föreläsning. Hon förberedde eleverna genom att ge tid åt fördjupning om de aktuella länderna och gå igenom hur en asylprocess går till. Eleverna tänkte också ut frågor till de asylsökande. Hur hade de haft det innan flykten, varför flydde de, hur var resan och vad tycker de om Sverige, så här långt?

Inför besöket var eleverna lite nervösa men förväntansfulla, säger Annica Eld. Och dagen då de asylsökande kom till skolan var stämningen allvarlig. Eleverna lyssnade koncentrerat.

– Jag märkte att de blev särskilt berörda när de asylsökande berättade i bilder och till exempel beskrev trängseln i båten över Medelhavet. Det grep tag i många av eleverna.

Efter besöket fortsatte Annica Eld att arbeta med temat tillsammans med eleverna, totalt pågick projektet i ungefär fyra veckor. Eleverna fick skriva brev till de asylsökande och nämna något i deras berättelser som hade fastnat särskilt. Någon skrev om situationen då en av de asylsökande hade tappat sin brors hand på en tågstation, att hon hade blivit ledsen när hon hörde det och tänkt på sin egen lillebror. Någon annan blev väldigt berörd av kvinnan från Afghanistan, att hon under så många år hade tvingats till tystnad och att tillfället i klassen hade varit första gången i hennes liv då hon hade stått och talat inför en grupp människor.

– Jag tänker att det är jätteviktigt att ta hand om de tankar och känslor som ett sådant här besök kan väcka hos eleverna. För vissa kan det ta ett tag att smälta upplevelsen.

Några av eleverna föreslog att de skulle åka till asylboendet och lämna över breven personligen. Annica Eld tyckte att det var en bra idé och hörde sig för.

– Vi var välkomna, men jag tog inte hela klasserna med mig. Bara de som själva ville. Det väckte tankar hos eleverna att se hur det är på ett asylboende. De reagerade på att det är så spartanskt, även om just det här boendet hör till ett av de bättre.

Annica Eld funderar nu på att ordna liknande möten igen och håller kontakten med asylboendet. Lyckas man bara hitta bra samarbetspartner är det inte särskilt svårt att styra upp, menar hon. Men nästa gång vill hon dela klassen i mindre grupper och försöka få till mer av samtal än föreläsningar. Det tror hon kan ge än mer.

– Men det här var första gången och jag hade ingen aning om hur det skulle landa och känner mig glad över att jag vågade. I efterhand kan jag se att det var särskilt viktigt för de elever som själva är nyanlända. Jag upplever att de andra eleverna har öppnat sig mer för dem nu, de har fått en lite mer konkret bild av vad deras nya klasskompisar kan ha varit med om.

ur Lärarförbundets Magasin