Ingår i temat
Varför ska man läsa?
Läs senare

Litteraturens roll – läsning som medborgarskolning

Gösta Berlings saga, Hemsöborna och Ådalens poesi hörde till de mest utlånade böcker i ett norrländskt folkrörelsebibliotek i början av 1920-talet. Att läsa, begrunda och samtala var ett led i demokratin, berättar Ronny Ambjörnsson.

29 Jan 2009

I december 1917 höll sågverksarbetaren Ragnar Bäckström ett livligt applåderat föredrag i nykterhets­logen Skärgårdsblomman i Holmsund. Han poäng­ter­ade att arbetaren, genom att läsa skönlitteratur, kunde nå ”en mer kultiverad ställning”. Visserligen kunde arbetaren inte bli professor, men så upplyst att han kunde döma i egna och landets angelägenheter.

I Sverige finns en lång tradition av läskunnighet. Redan på 1600-talet var konsten att läsa spridd bland allmogen. Det var viktigt att kunna tio Guds bud och Luthers förklaringar till dem. Läskunnighet och katekeskunskap kontrollerades regelbundet genom husförhör. Folkskolan, som infördes 1842, var i början mycket en katekesskola. Människor kunde ha svårt att se skillnad på skolan och kyrkan. De var två delar av samma sak. Läsandet handlade mycket om att lära sig att rabbla utantill. Många människor var trötta på det, berättar Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria.

– Mina föräldrar, som gick i skolan i början av 1900-talet, pratade om katekesrabblande och att det skulle gå som ”ett rinnande vatten”. Folk skulle visserligen kunna läsa, men det var viktiga­re att kunna sin läxa utantill än att förstå den. Luthers förklaringar var krångliga och abstrakta. Det hand­lade inte särskilt mycket om intellektuell förståelse.

Läskunskapen innefattade inte skrivkunnighet.

– Det säger en del om vad överheten ville. Människor skulle kunna katekesens levnadsregler, men inte själva uttrycka åsikter eller opinioner.

I och med väckelserörelsens framväxt under 1800-talet utvecklades en ny typ av läsning. ”Läsar­na”, som väckelsens folk kallades, hade ett självständigt förhållningssätt till de religiösa texterna.

– De läste moraliska betraktelser, begrundade och samtalade om vad texterna skulle leda till i det dagliga livet. Läsandet var antagligen ganska mekaniskt, men det viktiga är att det verkligen var en annan typ av läsning.

Ronny Ambjörnssons hypotes är att de två andra stora folkrörelserna, nykterhets- och arbetarrörel­sen, ärvde sättet att läsa. Om den tidiga läskun­skap­en handlade om överhetens disciplinering av med­borgarna, handlade folkrörelsernas läsning om disciplinering av det egna jaget. Tanken kontrollerade känslorna. Distanseringen möjliggjorde överblick och reflektion, menar han.

Ronny Ambjörnsson växte upp i en arbetarmiljö i Göteborg där skötsamhet var en dygd. Mötet med den borgerliga läroverksmiljön rubbade idealet. Med tiden blev han akademiker och forskare i Umeå och kom att intressera sig för sin bakgrund. I Den skötsamme arbetaren beskriver han hur en skötsamhetskultur växte fram inom den svenska arbetarklassen i början av 1900-talet. Det mesta av arkivmaterialet kommer från två nykterhetsloger i sågverkssamhället Holmsund. Protokollen berättar om en framväxande bildningsverksamhet och medborgarideal.

– Skötsamheten var en del av moderniserings­pro­cessen, men handlade också om ett växande självmedvetande bland arbetarna. Idealet hade fram­förallt med nyk­terhet att göra, men växte och kom också att innefatta läsning, idédebatt och bild­ningsverk­samhet.Till att börja med ägnade sig IOGT-logerna åt nyk­terhetslitteratur. De läste högt ur Reformatorn och pratade om vad det gick att dra för lär­domar av artiklarna. Men ganska snart började deltagarna också diskutera allmänna moraliska problem och skapade hypotetiska situationer. Vad skulle man till exempel göra om man såg ett sällskap som stod och pratade och en person var onykter? Skulle man gå fram och säga till på en gång, eller vänta till senare? Många frågor handla­de om dans. Ibland kom de fram till kompromiss­lösningar som att det gick an att dansa med nykte­rister i slutet sällskap. En annan idé var att hyra pråm och ha dans till havs, berättar Ronny Ambjörnsson.

– Den instrumentella nyttan var att den som lärt sig diskutera de här frågorna skulle vara bra på att prata med alkoholister. En sekundär effekt var att medlemmarna blev bra på att läsa, prata och argumentera för sin sak.

Ofta hände det att någon ville deklamera en dikt. Till att börja med var de moraliska, men snart valdes dikter ur den svenska litteraturen. Viktor Rydbergs Tomten var populär.

Med tiden växte ett krav på läsningen fram. Att läsa var viktigare än vad man läste. I logebibliotek­et och ABF:s bibliotek fanns visserligen nykterhets­litte­ratur och politisk litteratur, men mest utlånat var romaner.

– Det mest slående är att biblioteken dominerades av vanlig litteratur som Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg, Jack London och en hel del reseskildring­ar. Läsningen blev alltmer systematiserad. Det blev vanligt att studera litteratur i studiecirklar. Några av medlemmarna arrangerade kurser som kunde handla om kultur- eller litteraturhistoria. I bildningsarbetet ingick också att hålla föredrag om författare och allmänna ämnen.

Även det skrivna ordet uppmuntrades. Tanken med Skärgårdsblommans handskrivna tidning Satir och allvar, som bland annat innehöll litteraturtips, och analyser av svensk litteraturs diktverk, var att medlemmarna själva skulle bidra. Tidigare hade det skrivna ordet formulerats av någon utanför sågverkssamhället. Redaktionen ville bryta monopolet och få medlemmarna att skriva själva.

När Ronny Ambjörnsson började med forsk­nings­­­projektet i slutet av 1970-talet var några av de tongivande deltagarna i nykterhetslogerna i Holmsund fortfarande i livet och kunde berätta om bildningsverksamheten. Nästan ingen hade haft ekonomisk nytta av att de läst, utan hade fortsatt som sågverks­arbetare. Däremot fick de stor auktoritet i samhället och blev framträdande inom framför allt socialdemokratin. I fackföreningsrörelsen gällde det att kunna tala och argumentera för sin sak. Flera blev aktiva inom kommunalpolitiken.

1920 hade Sverige ungefär sex miljoner invå­­na­re. De tre stora folkrörelserna hade ungefär 300 000 medlemmar var. Var fjärde vuxen svensk var med­lem i någon av dem. Folkrörelsernas medborgarskol­ning präglade Sveriges politiska struktur under första hälften av 1900-talet, anser Ronny Ambjörnsson.

– Många folkbildare såg bildning och samhälls­intresse som ett led i demokratin. Det låg i medborgaridealet att förbereda sig inför den allmänna röst­rätten och kunna diskutera landets angelägenheter ur ett historiskt och internationellt perspektiv.

Skärgårdsblommans protokoll visar att gemensam bildning var viktigt. Diskussioner fördes om åtgärder för att få så många som möjligt att delta i debatterna. Men det finns en paradox, konstaterar Ronny Ambjörnsson.

– Trots att kvinnorna, numerärt sett, var lika många som männen och hade olika positioner inom logerna var de tysta i det offentliga livet. De läste, men deltog inte i diskussionerna. Kvinnor som yttrade sig gjorde männen generade och bemöttes med en nedlåtande ton. Men helt nedtystade var de inte. I protokollen kan man se hur de klagade över det krångliga språk som utvecklades bland en del logebröder.

Ronny Ambjörnsson är professor emeritus i idéhist­oria och författare till bland annat ”Mitt förnamn är Ronny” och ”Den skötsamme arbetaren”. Just nu arbetar han på en bok om Ellen Key.
 

ur Lärarförbundets Magasin