Läs senare

Ledarskapet börjar med ett leende

19 Maj 2014

Foto: Svanthe Harström, Illustration: Li Söderberg"Lollo, du är alltid så positiv, man kan tro att du tycker allt är roligt! Du tycker till och med att det är kul med prov. Finns det verkligen ingenting som du ogillar?” frågar en elev på en lektion. Jag ger mig ut på djupt vatten och ställer en följdfråga: ”Är det positivt eller negativt, tycker du?” Eleven och några andra elever intill funderar högt och kommer fram till att det mest är positivt. Därefter följer en mycket intressant dialog.

Jag berättar för dem att givetvis finns det saker jag tycker är jobbigt, men mitt uppdrag som lärare är att coacha och för att få människor att klättra högre krävs en positiv attityd. Jag vet att mitt beteende och min inställning avgör vilken stämning det blir i klassrummet. Om det är något jag har fått lära mig på min långa ledarresa så är det att ett leende kan förflytta berg.

Jag har sedan 13 års ålder varit aktiv som ung ledare i min orienteringsklubb. När jag tog mina första trevande steg i slutet av 90-talet, gjorde jag det i ett öppet klimat med andra äldre ledare runt omkring mig. Jag tilläts prova mig fram, att lyckas och att misslyckas. Atmosfären tillät det. Jag fick uppleva känslan av att stå i centrum och få med sig gruppen, den där ömsesidiga respekten som alla ledare eftersträvar. Jag började upptäcka att ett leende smittar av sig.

Jag märkte hur mitt engagemang avspeglade sig på barnen och att jag, med hjälp av ömsesidig respekt, kunde få dem att göra sådant som de först inte vågade. Jag kunde, med min positiva energi, påverka en annan individ till att våga hoppa över den där bäcken i skogen och att våga möta skogstrollet. När sedan barnet ifråga vågat sig på att krama skogstrollet och hoppa på ett ben över bäcken var lyckan fullständig för oss båda.

Under högstadietiden fick jag möta några lärare som lyckades med det där som jag tyckte att jag som ung ledare i orienteringsklubben börjat förstå mig på, nämligen att ömsesidig respekt är grunden för att en individ ska utvecklas. Den läraren som lyckades bäst visade tydligt att han var där för att vi skulle ha roligt och med ett leende coachade han oss igenom alla utmaningar.

Genom min ledarresa har jag lärt mig att det är utmaningar som ut­vecklar individen, men för att coachas genom utmaningarna så krävs ett leende – och det är något jag byggt vidare på i dag i min undervisning. Jag kommunicerar till eleverna vikten av att våga utmana sig själv och vilka effekter det ger. Alla behöver inte krama skogstrollet, men när den första vågat och ler glatt kommer förmodligen fler att smittas av leendet och våga detsamma. Givetvis kan alla individer ha olika utmaningar, huvudsaken är att varje individ känner att den har en rimlig utmaning som faktiskt genererar utveckling.

När jag möts av en elev i korridoren tio minuter före ett prov och eleven hojtar positivt ”Lollo, nu är det SO-prov!” eller när en elev kliver upp inför hela klassen, tittar beslutsamt på mig och säger ”Jag är jättenervös inför det här men nu ska jag utmana mig själv” – då känner jag att mitt leende har smittat av sig och att ett leende kan förflytta berg.

Titel Lärare i SO-ämnen, grundskolans senare år.
Arbetsplats Höglundaskolan, Sundsvall.
Gör på fritiden Hårdträning med orienteringsklubben, kaffe och bakelse, stolt moster till Albin.
Viktig bok Min lärarkalender.
Det bästa jag vet Att undervisa.
Det sämsta jag vet Att inte räcka till.
Min blogg Magister Lollo.

ur Lärarförbundets Magasin