Ingår i temat
Penna eller tangent?
Läs senare

Läsbarhet enda kravet på handstilen

Även i tangentbordens tidevarv nöts blyertspennor i skolbänkarna. Men i styrdokumenten spelar handskriften en allt mindre roll.

av Ellen Larsson
16 Okt 2017
16 Okt 2017

I och med den allmänna skolplikten blev det 1842 obligatoriskt med handstilsundervisning. Under lång tid därefter fokuserade undervisningen på såväl rättskrivning som välskrivning. Det ställdes också krav på att eleverna hade korrekt skrivställning och pennfattning när bokstäverna skulle formas. Lärarna fick däremot inspireras av olika skrivstilsideal och under drygt hundra år var därför variationen av snirkliga skrivstilar stor bland svenska elever. Stilar som vi i dag kan se exempel på i mor- och farföräldrars gamla brev och dagböcker.

Först 1975 skulle alla Sveriges skolor för första gången lära ut samma skrivstil. Den så kallade SÖ-stilen arbetades fram av olika instanser på uppdrag av dåvarande Skolöverstyrelsen som också gav stilen sitt namn. Syftet var att skapa en mer lättläst och lättskriven skrivstil, bland annat genom att slopa en del sammanbindningar mellan bokstäver. Trots reformens omfattning och en massiv utbildningssatsning av lärarna avskaffades tvånget efter bara tio år. I samma veva ströks alla formuleringar om skrivstil ur styrdokumenten.

I takt med en minskad detaljstyrning av skolan har också anvisningarna i styrdokumenten gällande handstilsundervisningen minskat från flera sidor till ett par meningar i dag. I den senaste läroplanen för grundskolan från 2011 finns en kommentar om handstil. Att eleven kan skriva enkla texter med läslig handstil – och på dator – nämns i kunskapskraven för svenskan i årskurs tre. Exakt hur en sådan handstil ska se ut och hur man lär ut den är i dag helt upp till läraren.

– Det behöver inte vara en särskild stil eller vackert och i praktiken innebär det
att en del elever får lära sig skrivstil medan andra textar. Så länge elevernas handskrivna texter går att läsa i trean är kunskapskravet nått. Hur lärarna gör i praktiken för att nå det målet är upp till dem och inte något som Skolverket specificerar, säger Ingrid Essegård som är undervisningsråd på Skolverket.

Att öva på en tydlig handstil är inte synonymt med ett mekaniskt tränande av bokstävernas form. Det går lika bra att utveckla en tydlig handstil genom att skriva egna texter – står det i kommentarmaterialet för svenskan. Skrivinlärning handlar inte längre bara om att sätta bokstäver och ord på pränt utan också om texters innehåll. När elever uppmuntras skriva, granska och omarbeta texter blir själva skrivstadiet bara en del av en större skrivprocess.

Pennans vara eller icke vara kan man ha olika åsikter om. Men att handskriften fått ett allt mindre utrymme i styrdokumenten för svenskämnet är ett faktum. Och rent krasst – i en digitaliserad värld – spelar det egentligen någon roll? Bildläraren och kalligrafen Hans Presto, som debatterat frågan länge, menar att det gör det.

– Eftersom forskning visar att handskriften är överlägsen tangentbordet i vissa avseenden, som exempelvis när det gäller att ta minnesanteckningar vid föreläsningar, så tycker jag att det är problematiskt att handskriftsundervisningen får se så olika ut. När tekniken tar allt mer av vår tid är det ännu viktigare att barn får med sig förmågan att skriva för hand från att de är små.

Att handskriften fått ta ett steg tillbaka i skolans styrdokument var tydligt redan 2000 när Hans Presto beskrev förändringarna och deras effekter på elevers skrivande i sitt examensarbete på Konstfack.

– När tiden för handskriftsinlärning blir allt mindre menar jag att det är ännu viktigare att lärare får lära sig tydliga metoder för att lära ut handskrift. Jag menar inte att elever ska skriva uppsatser med skrivstil, där är datorn ett mycket bättre redskap, utan att alla har rätt till en rationell handstil. Men utan en tydlig metod och riktlinjer sprids den förmågan alltmer ojämnt, säger Hans Presto.

ur Lärarförbundets Magasin