Läs senare

”Lärare vill motverka fördomar om religioner”

Den viktigaste uppgiften för lärare i religionskunskap är att kunna problematisera innehållet. Det anser både lärarstudenter och lärarutbildare, visar David Carlsson i sin forskning.

27 Mar 2017
”Lärare vill  motverka fördomar om religioner”
Illustration: Erica Jacobson

Redan i titeln på sin avhandling myntar David Carlsson begreppet religionslärarkunskap. Syftet med hans forskning har varit att ta reda på vilka olika kunskaper som en lärare i religionskunskap anses behöva.

– Min avsikt har varit att fylla ordet ”religionslärarkunskap” med innehåll, säger han.

David Carlsson har själv en bakgrund som religionskunskapslärare på gymnasiet och har handlett många lärarstudenter under deras praktik. Innan han började forska arbetade han som lärarutbildare på Högskolan i Gävle.

– Alla vet ju att teori och praktik skiljer sig åt och det finns forskning som visar att en del lärarstudenter råkar ut för så kallad praxischock när de börjar jobba. Jag ville koppla det till religionsdidaktik och undersöka om lärarstudenter och lärarutbildare har samma eller olika syn på vilka kunskaper som är viktiga för en lärare i religionskunskap, säger David Carlsson.

Han har observerat och analyserat handledande trepartssamtal under lärarutbildningens verksamhetsförlagda del. I de sex samtal som utgör grunden för hans avhandling förs en diskussion mellan en lärarstudent, en utbildare från högskolan eller universitetet och den lärare som handleder studenten på arbetsplatsen.

Av samtalen framkommer det att alla parter ser ämneskunskaperna som viktigast.

– Vikten av att kunna sitt ämne är det man pratar mest om. Det kan tyckas självklart, men det innebär också att kunna problematisera ämnet genom att till exempel visa att olika uppfattningar kan rymmas inom en och samma religion. Studenterna och lärarutbildarna är överens om att en av religionslärarens viktigaste uppgifter är att bidra till att generaliseringar av religioner och deras utövare motverkas.

Övriga kunskaper som lyfts fram under trepartssamtalen och som alla anser viktiga är att känna sina elever och sig själv.

– Det handlar om att ha förförståelse för elevernas kunskaper och att kunna reflektera över sin egen undervisning och sitt ledarskap.

I stort sett är lärarstudenter och lärarutbildare överens om vilka förmågor som är viktiga för en religionslärare, men det finns också konfliktpunkter där de tycker helt olika.

I ett av trepartssamtalen som David Carlsson observerade framhöll lärarutbildaren att man som lärare bör ta tillvara elevernas personliga erfarenheter och upplevelser kring sin egen trosuppfattning. Det motsatte sig lärarstudenten som påpekade vikten av att låta klassrummet vara en fredad zon där eleverna inte ska behöva stå till svars för sina personliga uppfattningar.

Ett annat exempel på en konflikt är att lärarstudenterna pratar om att undervisa på en grundläggande nivå, vilket lärarutbildarna motsätter sig, berättar David Carlsson.

– Medan lärarstudenterna pratar om att nivåanpassa undervisningen menar lärarutbildarna att det inte spelar någon roll var eleverna befinner sig nu, det är vart de ska som är viktigt.

David Carlsson tror att det kanske kan förklaras med att studenterna fokuserar mer på sin egen undervisningsinsats än elevernas lärande.

Avhandling

David Carlsson disputerade 13 januari 2017 med avhandlingen Vad är religionslärarkunskap? En diskursanalys av trepartssamtal i lärarutbildningen, vid Göteborgs universitet.

Karaktäristiskt för de konflikter som uppstod under trepartssamtalen var att de inte blev lösta. Något som förvånade David Carlsson en del.

– Det var sällan de kom i mål med en samsyn. I stället för att lösa konflikten avslutade de snabbt diskussionen och gick vidare till nästa punkt. Samtalen blev inte så jämlika, det var snarare så att mästaren från universitetet berättade för studenten hur det ska vara. Vissa studenter blev rejält kritiserade under samtalen.

Intervjuerna som David Carlsson gjorde med alla deltagare efter trepartssamtalen visade också att studenterna ofta tog åt sig – och till sig – av det lärarutbildaren sa.

– Exempel från tidigare forskning visar att den som handleds ofta får styra samtalen, men så var det inte i de fallen jag observerade, utan lärarutbildaren från universitetet dominerade. Hierarkin var mycket tydlig. Det förvånade mig något att lärarutbildaren så tydligt stod över den handledande läraren på arbetsplatsen, som ju faktiskt är proffs på ämnet.

David Carlsson hoppas att hans avhandling kan ge såväl studenter som lärarutbildare något att fundera över och att den kommer att användas som diskussionsunderlag på utbildningen.

ur Lärarförbundets Magasin