Ingår i temat
Vad ska vi läsa?
Läs senare

Kultur ärvs inte bara med Strindberg

Ondskan eller Hungerspelen? Ofta väljs böcker på ren rutin i skolan. Men varför och hur ska eleverna läsa? Lärare som frågar sig det kan få nya idéer.

29 Mar 2016
Kultur ärvs inte bara med Strindberg
Bild: Thomas Fröhling

Satelliterna förbinder min mobiltelefon i Stockholm med en annan som befinner sig vid Luleå tekniska universitet.

”Stefan Lundström”, hör jag i öronsnäckan.

Jag frågar honom vilka problem lärarna stöter på när de ska välja litteratur att läsa i skolan.

Lärarutbildaren och forskaren i svenska med didaktisk inriktning, svarar att en rad faktorer spelar in. Däribland den oöverskådliga mängden litteratur av vilken en begränsad del finns att tillgå, liksom elevernas medbestämmande, och den tradition som ofta uppstår på en skola. Och sist men inte minst, styrdokumenten. Inte så att han ifrågasätter att lärarna ska förhålla sig till dem, det problematiska är snarare det som de enligt honom förmedlar.

I kursplanerna för grundskolan står det som bekant att eleverna ska få möta litteratur och annat estetiskt berättande i olika genrer och från olika länder och tider. Med hjälp av litteraturen ska de utveckla sin identitet, sitt språk och sin förståelse för omvärlden. Det låter vidsynt, men Stefan Lundström påpekar att det som betonas mest i kursplanerna är strukturella aspekter av litteratur, som att urskilja i förväg bestämda budskap och syften i texter. Det är svårt att se hur den typen av läsning ska kunna bidra till elevens identitetsutveckling, anser han.

Han är kritisk till att styrdokumenten på detta sätt riktar in sig på ett förhållande till litteratur som går att mäta. Kunskaper om litteratur premieras. Men enligt honom och andra forskare är det mer väsentligt att få kunskaper genom litteratur, genom mötet med en text.

– Det finns forskning som visar att litteratur har en viktig potential för att utveckla identitet och demokratiska kompetenser, som borde tas till vara.

Det förutsätter en läsupplevelse, men det inbjuder kursplanerna alltså inte till, anser han.

– På sin fritid är det ingen som läser med syfte att ta reda på hur upplysningstidens ideal speglas i boken. Men i skolan ska man läsa så, trots att forskning visar att det är intrigen som gör att läsning uppstår.

Hänförande, är det ord han använder för att beskriva den läsning genom vilken ens föreställningar om världen utmanas och som kan leda till personlig utveckling. Med den bildande, identitetsskapande läsupplevelsen som riktmärke, öppnas många möjligheter att välja litteratur.

– Läraren kan egentligen knappast välja fel titel.

Det betyder inte att läraren inte ska tänka igenom sitt val.

– Lärare har ofta inte klart för sig varför de väljer en viss bok. Vanligt är att de presenterar en bok för eleverna som de läste när de själva var elever, för de minns att den hade ett värde. Men vilket värde det var har de kanske glömt.

Många av landets lärare håller sig också till vad man kan kalla en informell kanonlista med några titlar som återkommer år efter år, däribland Ondskan av Jan Guillou, En komikers uppväxt av Jonas Gardell, och på senare år, Hungerspelen av Suzanne Collins.

Böckerna används förstås för att de har visat sig fungera, och att de återkommer är inte nödvändigtvis dåligt. Men Stefan Lundström vill varna för det han kallar rutinisering, att lärare reproducerar något utan att veta varför.

– Lärare behöver utveckla en metareflektiv förmåga, bli bättre på att se sig själva och få distans till varför de gör som de gör. Fråga sig vilken textsyn och litteratursyn de själva har.

Det finns ett osvikligt sätt att ta vägledning i valet av litteratur, betonar Stefan Lundström. Nämligen att läraren frågar sig ”varför?”.

Om läraren har målet med läsningen klart för sig faller sig bokvalet mer naturligt. Är målet att eleverna ska lära sig nya ord, då får det styra valet, men om avsikten med läsningen är att utveckla medborgerlig, demokratisk kompetens, blir valet ett annat.

Fast riktigt så enkelt är det kanske inte heller. Det skadar inte att göra research bland eleverna innan läraren beslutar sig för en titel.

Tidigare var Stefan Lundström lärare i svenska och historia på gymnasiet. Om han i dag skulle välja litteratur till en klass, vet han hur han skulle gå till väga.

– Jag skulle börja med att låta eleverna berätta om sin textbakgrund. De skulle få skriva en fiktionsdagbok, en sorts loggbok över vilka texter de har mött under sitt liv. Det kan identifiera vilken typ av läsare de är.

För ett tiotal år sedan höjdes röster för införandet av en nationell litteraturkanon i Sverige, säkerligen med inspiration från den obligatoriska litteraturlista som infördes i Danmark 2004. I Sverige vann förslaget inte gehör. I Danmark har ”Den fælles kanon” nyligen reviderats, bland annat för att det bland de femton författarna bara fanns en enda kvinna.

– Jo, en sådan lista följer ofta kraftfullt genusstrukturer, säger Stefan Lundström.

Det förvånar inte att han anser att en nationell kanonlista skulle vara synnerligen problematisk.

– Det finns sällan något argument för vilka titlar som väljs, förutom en föreställning om att kulturarvet ska leva vidare. Men en författare som Strindberg, som knappast någon läser självmant i dag, är den litteraturen verkligen en del av kulturarvet? Att inte läsa Strindberg innebär inte att vi saknar kultur. Ingen är kulturlös.

Han anser att en kanon också blir ett maktmedel, där det som ses som god smak i en viss samhällsklass får råda.

Ändå kan tanken med en kanon vara god, i linje med att skolan ska kompensera elever som inte kommer från akademikerhem där man kanske ändå läser mycket.

Ja, skulle inte en kanon kunna garantera att de får sig till livs det som andra får med modersmjölken? frågar jag.

Det nästan hörs i öronsnäckan hur Stefan Lundström skakar på huvudet.

– Man blir inte en bättre människa av att läsa en viss titel, som någon som ser sig som väl insatt tycker att någon annan ska läsa.

Han understryker att det är de professionella själva, lärarna, som är bäst skickade att välja litteratur till klassrummet. Och han vill öppna för att ta in andra medier, som serietidningar och tv-serier.

– Forskning visar att datorspel ibland är den bästa vägen att nå målet.

Forskar om ungdomars nya medievanor

Stefan Lundström är lärarutbildare och forskare i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet. Han arbetar nu med projektet Fiktion och lärande i nya medielandskap tillsammans med Anette Svensson vid Högskolan i Jönköping. Projektet undersöker hur ungdomar använder olika fiktionsformer, som bloggar och fan fiction, och hur skolan kan förhålla sig till det ur ett lärande perspektiv.

Alla artiklar i temat Vad ska vi läsa? (6)

ur Lärarförbundets Magasin