Läs senare

Kan kärlek köpas för pengar?

av Suzanne Gynnhammar
06 Jun 2017
06 Jun 2017

Han får väl betala till hennes föräldrar, föreslår eleven. Klasskamraterna skrattar och någon protesterar: Men kärlek kan ju inte köpas för pengar!

Vi arbetar med etik och moral i den somaliska språkklassen. Vi har tillsammans läst en text med rubriken ”Har kärleken gränser?” Ett ungt par, hon judinna och han muslim, har blivit kära och vill gifta sig. De ställs därmed inför vissa svårigheter. Kvinnans föräldrar motsätter sig äktenskap och ingen av dem vill byta religion. Mina elever ska ge det unga paret råd hur de ska göra. Eleverna diskuterar först i grupper och därefter i helklass. Jag är noga med att påpeka att det inte finns några rätt eller fel och att de inte behöver bli eniga.

Suzanne Gynnhammar

Jobbar som: Lärare 4–9 i SO, svenska som andraspråk och studie- och yrkesvägledare på Navets skola, Örebro.
Yrkeserfarenhet: Lärare.
Gör på fritiden: Städar, kläcker idéer och pratar.
Viktig bok och film: Saltkråkan.
Gillar: Ligga i sanden, gräva med händerna och läsa en bok.
Ogillar: Råttor, kokt potatis och korkade beslut.
Viktigaste frågan: Varför?
Längtar efter: Att nyanlända ska ges samma chanser.
Bloggar på: navetssprakklass.wordpress.com

Jag är beredd på vad som helst. När eleverna redovisar sina lösningar antecknar jag på tavlan: ”De är vuxna och bestämmer själva”, lyder det första förslaget. Rätt svar liksom, jag pustar ut inom mig. Här känner jag igen mina egna åsikter. Samtidigt blir jag lite förvånad över svaret. Men det är nog bara mina egna fördomar, tänker jag.

Nästa elevkommentar är lite mer förväntad: ”De får flytta därifrån för att kunna gifta sig.” Så klart att de behöver komma ifrån familjen för att få leva som de vill. Men fortfarande är jag lite förvånad över att en av mina muslimska elever föreslår detta.

När det tredje förslaget kommer börjar flera elever att protestera: ”De kan gifta sig utan att någon byter religion.” Så lätt var det tydligen inte. Jo, invänder någon, i detta fall går det eftersom det är mannen som är muslim. En muslimsk man får nämligen gifta sig med en judisk eller kristen kvinna, men en muslimsk kvinna har inte samma möjlighet. Spontant utbrister jag: ”Jaha, återigen en man som får, men en kvinna …”

»Lockar jag flickorna att tycka och agera på ett sätt som gör att de senare får problem? Eller, vänta nu, varför skulle de få problem? Är det mina fördomar som spökar nu igen?«

Mina elever är vana. De känner till mina feministiska åsikter. I varje språkklass har jag haft några flickor som hakar på. Då blir jag glad förstås, men samtidigt orolig. Går jag för långt? Blir min feministiska övertygelse nedvärderande mot deras kultur? Lockar jag flickorna att tycka och agera på ett sätt som gör att de senare får problem? Eller, vänta nu, varför skulle de få problem? Är det mina fördomar som spökar nu igen?

Vi spinner vidare på frågan om kärlek kan köpas för pengar. Jag älskar verkligen dessa utmanande frågor och spännande svar. Samtidigt har jag ett korstryck av motstridiga känslor inom mig: Släpp fram allas åsikter, lyft dem, låt eleverna bemöta. Men tänk efter Suzanne, skärp dig, visa respekt, lufta inte alla dina fördomar!

Hur svårt kan det egentligen vara att hålla kursen i en diskussion om värderingar?

ur Lärarförbundets Magasin