Läs senare

Jag lyssnar på Håkan och tänker på Sokrates

av Christina Olin-Scheller
16 Okt 2017
16 Okt 2017

Jag lyssnar på Håkan och tänker på Sokrates. Eller rättare sagt, jag lyssnar på Håkans sjungande fans och tänker på Sokrates.
I den ljumma och ljusa sommarkvällen står jag i ett hav av unga människor som alla sjunger med i Håkan Hellströms stora och breda låtskatt. Fansen sjunger inte bara med så där lite allmänt lojt som de flesta besökare på konserter gör – som när man mestadels höjer sin stämma när refrängerna kommer. Nej, Håkans fans sjunger med  i vartenda ord i varenda låt som bandet spelar. Och detta trots att jag (och fansen) står en bra bit från alla hardcore-fans nära scenen. Men avståndet verkar inte spela någon roll.

Kraften och känslan i orden tycks vara lagrade i de unga fansens kroppar – det är som om de var skrivna direkt till var och en och nu framförs i en unison stämma. Det är mäktigt helt enkelt. Mitt i detta sjungande folkhav, erinrar jag mig Sokrates och hans invändning och rädsla för vad det skrivna ordet skulle göra med människors minne. Skriften skulle innebära minnets – och kulturens – undergång, menade Sokrates, som var övertygad om att den mödosamma processen att memorera formade såväl en personlig kunskapsbas som sedan kunde förfinas genom samtal med en lärare, som en gemensam.

Introduktionen av skriftspråket skulle innebära att man inte längre behövde memorera samhällets gemensamma kulturella minne och därmed skulle alltså både den personliga och folkets gemensamma kunskap minska. Enligt Sokrates var skriftspråket inte ett medel för minnet, utan snarare dess potentiella förgörare. Så var hans syn på språk, minne och kunskap. I vissa sammanhang lyfts memorerandet fortfarande fram som en dygd – att kunna psalmverser och dikter utantill, är något som pratas om i positiva ordalag. Ofta med en hänvisning till att det digitala landskapet, där man kan slå upp och hitta information om det mesta inom några
sekunder, förflackar minnet och kulturen. Ingenting behöver man längre kunna och än mindre komma ihåg, säger skeptikerna. Vad händer om datorn kraschar? frågar man sig.

Christina Olin-Scheller

Namn: Christina Olin-Scheller.

Titel: Professor i pedagogiskt arbete.

Plats: Karlstads universitet.

Åsikt: Låt svenskläraren göra sitt jobb.

Självklart är det ingen önskvärd utveckling att vårt minne förtvinar. Men jag är inte särskilt orolig för att denna utveckling är mer påtaglig nu än under tidigare generationer och att de digitala redskapen skulle vara en bov i dramat. Om inte annat är de tiotusentals fans som i flera timmar ordagrant reciterade Håkan-låtar ett bevis på att memorering är en aktivitet som unga människor fortfarande ägnar sig åt. Men, kanske man ska tillägga, de gör det när orden betyder något och när det känns meningsfullt att kunna dem. Processen att memorera låtarna är sannolikt ganska mödosam, men för de sjungande fans jag har intill mig när jag tänker på Sokrates, tycks det som att det inte bara är vägen som är mödan värd – att vara en del av ett sjungande Håkan-hav, verkar vara som en bal på slottet ungefär: helt enkelt underbart.

ur Lärarförbundets Magasin