Läs senare

”Jag kan bara två språk…”

27 Okt 2014

Foto: Andy PrhatNär man arbetar med nyanlända elever är olika språk en del av skolvardagen och alla dessa språk får höras, synas och ta plats. Att eleverna kan flera språk är långt ifrån ovanligt och vi pratar ofta om vilka språk
vi kan.

En dag när vi räknade hur många språk vi kunde tillsammans slog en åttaårig elev ledsamt ner blicken. Efter ett litet tag hör jag hur eleven viskar: ”Jag kan bara två språk…” Den kommentaren fick mig att tänka till. Först tänkte jag på hur många åttaåringar i Sverige det är som är enspråkiga och som inte har en aning om att det i världen faktiskt är vanligare att barn växer upp med fler språk än ett. Sedan tänkte jag på just ­den åttaåringen jag hade framför mig som under sin korta tid i Sverige hade förstått att många människor kan betydligt fler språk än två. Och att det uppenbarligen var något positivt. Vilket fick mig att fundera över vilka språkliga normer som finns i vårt svenska samhälle och hur vi kan arbeta med att synliggöra dessa.

I mitt huvud hörde jag Inger Lindberg, professor i tvåspråkighet, prata om ”enspråkig norm i ett flerspråkigt samhälle”. Vilket tyvärr stämmer, för Sverige har länge varit ett flerspråkigt land. Men med en enspråkig norm. Jag funderade över om jag kanske gör mina elever en björntjänst genom att om och om igen, på olika sätt, signalera att flerspråkighet är normalt och dessutom något positivt. För det är ju så vi ser på flerspråkighet, som en resurs för elevernas lärande och för deras identitetsutveckling. Vi, skriver jag. För visst gör vi det? Nej. Tyvärr är det inte alla som delar denna syn.

För en tid sedan kom Språkrådet med en intressant rapport som presenterades på DN debatt. I artikeln skrevs att ”modersmålsundervisningen är en central språkpolitisk fråga och därför en angelägenhet för hela samhället” och att ”näringslivet förlorar på att inte ta till vara flerspråkig kompetens”. Kommentarerna som följde debattartikeln bekräftade mina farhågor. Det finns tydligen fortfarande en del personer som tror att om man satsar på utvecklingen av en individs modersmål blir det på bekostnad av individens utveckling i svenska. Som tror att man måste lära sig ett språk i taget. Som inte inser hur olika språk faktiskt kompletterar och berikar varandra sam­tidigt som det gynnar lärandet och får oss att växa som människor. När jag läste kommentarerna till artikeln mindes jag återigen min åttaåriga elev som var ledsen över att bara kunna två språk, varav eleven inte ens räknade svenska som ett av dem. Min åttaåriga elev som växer upp i ett samhälle där det fortfarande finns personer som ser flerspråkighet ur ett bristperspektiv.

Nej. jag gör inte mina elever en björntjänst genom att prata om flerspråkighet och dess fördelar eller genom att se på flerspråkighet som en resurs. Mina elever är också en del av vårt samhälle och även om vi för tillfället har en enspråkig norm i ett flerspråkigt samhälle kan normer förändras. Om vi synliggör dem. Låt oss göra just det.

Arbetsplats Norrbackaskolan i Märsta och Stockholms universitet.
Yrkesbana Har jobbat som lärare för nyanlända och flerspråkiga elever sedan 1999.
Gör på fritiden Umgås med familj och vänner.
Viktig bok Pauline Gibbons böcker om språk- och kunskaps­utvecklande arbetssätt.
Det bästa jag vet Att lära av och med andra.
Favoritcitat ”Underskatta inte kraften i det som är svårt!” (Anne-Marie Körling)
Min blogg nyisvenskaskolan.blogspot.com och skollyftet.se.

ur Lärarförbundets Magasin