Läs senare

I ljuset av Platons grotta

03 Feb 2014

Foto: Adam Haglund, Illustration: Li Söderberg"Det var nog inte så roligt att sitta där i grottan och bara titta in i en vägg som Platon gjorde.”

Jag tittar på en videoinspelning som mina elever har gjort, och jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Eleverna har under några lektioner fått läsa och diskutera några antika författare och deras verk. De har sedan fått i uppgift att diskutera värdet av dessa verk för oss i dag. För att jag ska kunna ta del av allas tankar har eleverna filmat sina diskussioner.

Genom åren har jag låtit många av mina klasser läsa Platons grottliknelse. Det är en på flera sätt mycket bra text. Den ger en naturlig ingång till diskussioner om livsåskådning, om hur vi ser på den här världen, om vi kan lita på våra sinnesintryck och om det finns en högre, mer andlig värld. Dessutom är texten bra för att den är lite besvärlig. Många elever har svårt att se att den konkreta beskrivningen är en bild för något annat; de missar liknelsen. Jag tänker att läsningen både utmanar och utvecklar.

Jag är alltså fullt medveten om textens svårighetsgrad och ser därför alltid till att noga gå igenom texten med eleverna. Det har vi gjort också denna gång. Så vad har gått fel? Hur kan några av mina elever ha fått för sig att det var Platon själv som satt i en grotta? Hur kan de tro att texten överhuvudtaget handlar om att sitta i en grotta?

Jag vet att mina elever ger uttryck för vad de lärt sig. Trots min ordentliga genomgång, trots den diskussion vi hade i klassen kring texten, trots… Ja, trots allt har vissa elever uppenbarligen inte förstått det jag hade tänkt att de skulle förstå. Jag inser plötsligt att det mycket väl kan vara så att jag släppt ut ett betydande antal elever genom åren som totalt missförstått Platons poäng med grottliknelser. Jag har trott att jag genom mina fina genomgångar och diskussioner fångat alla elever och att alla har varit med. Jag har trott – men inte vetat.

Grottan är alltså en bild för hur världen är beskaffad enligt Platon. Grottan är upplyst bakifrån, och de som sitter fjättrade framför grottväggen ser bara skuggbilderna av den verklighet som finns bakom dem. Det som de tror är verkligheten är egent-ligen bara en blek avbild. De fångade lever i sinnevärlden, men de kan med träning vänja sig vid att skåda idévärlden. I början är ljuset från idévärlden dock starkt. Man måste vänja sig vid det gradvis.

Jag inser att jag själv befunnit mig i en slags grotta. Men nu har jag uppfattat något – en glimt av en idévärld kanske. Så jag vänder mig om. Sakta. Mödosamt. Målmedetet. Försöker vänja ögonen vid det starka ljuset.

Det är plågsamt att inse att inte alla elever är med på tåget. Det krävs styrka för att orka ta nya tag, att inte låta sig nöja med att en del elever inte vet. Det krävs självinsikt för att erkänna sina egna brister. Och det krävs mod för att förändra undervisningen. Det krävs en lärare.

Jag kavlar upp skjortärmarna. Tittar rakt in i det starka ljuset. Elever – nu drar vi ut Platon ur grottan!

Namn Daniel Sandin.
Titel Gymnasielärare i svenska, historia och religionskunskap.
Arbetsplats Katedralskolan i Lund.
Yrkeserfarenhet Arbetat på gymnasiet sedan 2000.
Gör på fritiden Leker, läser, skriver och drömmer.
Viktig bok Förbländningen av Elias Canetti.
Det bästa jag vet Mina barns skratt.
Bra ordspråk Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Daniel twittrar på @Daniel_Sandin

ur Lärarförbundets Magasin