Läs senare

»Hur många prickar har ett Å?«

Ibland tynger det mig, det där ansvaret. Alla lärare känner igen sig i det där stora allvarliga ansvaret. Det sammanlagda oket av allt inflytande du har på grupper och elever du möter i din vardag. Det är skönt att vi numera jobbar mer i lag. Det är inte bara mig det hänger på tänker jag, gaskar upp mig och hastar vidare i skoltillvaron.

Men aldrig någonsin är ansvarskänslan så påtaglig som de läsår jag startar upp en ny etta. Tandlösa och förväntansfulla sitter de där. Samtliga dinglar med benen, några dråsar av stolen, någon gråter efter en förälder och regniga dagar är de blöta från topp till tå när de kommer in från rast. Det är en ständig konsumtion av plåster och att använda bestick tycks för några vara helt obekant. Spridningen inom klassen rent utvecklingsmässigt är en ocean vid och det är jag som ska styra skeppet framåt på färden. Dagarna är totalt omöjliga att förutse. Vadsomhelst kan hända. Och det händer också.

Det är lika bra jag erkänner: i ettan blir ansvaret stundtals mig övermäktigt. Starten är så viktig. Ingenting får gå fel. Grunden ska läggas för kunskap och studieteknik. Dessutom vill jag ju förvalta den där nyfikenheten så att den håller i sig hela grundskoletiden. Jag vill ju att deras ögon ska fortsätta att tindra och lysa. På köpet får jag dessutom femtiotalet föräldrar som också börjar skolan och vars tillit och respekt jag är helt beroende av för att kunna ro i land klassen som helhet.

Spridningen inom klassen rent utvecklingsmässigt är en ocean vid och det är jag som ska styra skeppet framåt på färden.

Det är förmiddag och snart dags för lunch. 23 elever närvarande och samtliga sitter med pennor i högsta hugg. Hon kliar sig fundersamt i håret. En hårslinga åker in och ut ur mungipan på henne och hon söker min blick. Viftar sen glatt åt mitt håll. När jag närmar mig antar hon en mycket allvarlig min och säger: jo, fröken, hur många prickar är det nu igen på Å? Himmel, tänker jag. Vilken kontrast mot förra terminens förpubertala flock! Bokstäverna kunde de i alla fall …

Terese Cannehag Berglund

Jobbar som: Lärare 1–7 i svenska, engelska och SO. Förstelärare inom läsning.

Arbetsplats: Ålstensskolan i Stockholm

Gör på fritiden: Virkar och lyssnar på radiodokumentärer.

Gillar: Mitt lokala bibliotek.

Ogillar: Att vara försenad. Är 100 procent tidspessimist.

Det vill jag göra mer: Skapa med färger och pensel.

Ser fram emot med 2017: Att det är Fogelströmåret i år.

Känslan av lätt panik tar form. Hur ska jag hinna allt jag måste lära dem? Hur ska jag lyckas med läraruppdraget? Modfälld sätter jag mig på spårvagnen den där augustidagen men störs snart i mina tankar av den gänglige ungdom som slår sig ner mittemot. Jag letar i minnet en stund och han hjälper mig på traven. Det var några år sen sist. Men hans leende förlöser något och plötsligt strömmar minnena över mig. Så orolig jag var för honom. Allt tog sådan tid. Han som var så osäker. Alla samtal med hans föräldrar …

Innan jag hinner säga flaska berättar han om sina planer. Han reser snart utomlands. Det går bra nu. I skolan och annars. Du borde läsa min blogg, säger han. Jag har utvecklats kan man säga, tillägger han självsäkert. Nästan tio år har gått och han är nästan en vuxen man. Jag fortsätter hem med ett leende. En nästan vuxen man och det har jag fått ta del av.

Å har inga prickar, men väl en ring. Det är en vokal också men det tar vi en annan gång!

ur Lärarförbundets Magasin