Läs senare

Hon tar strid mot osynligheten

PorträttI Ann-Helén Laestadius böcker är renskötsel, täckbyxor och gruvnäring lika självklara som kärlek, vänskap och ångest.
– Jag vill ge samiska ungdomar igenkänning och styrka att vara sig själva, säger hon.

06 Jun 2017
Hon tar strid mot osynligheten
Foto: Robert Blombäck

Hon kommer småspringandes över torget i Solna centrum, några minuter försenad.
– Det är så mycket nu, säger hon urskuldande.

– I går var jag i Sundsvall och föreläste för 80 ungdomar, i morgon åker jag till Umeå för åtta författarbesök på ett par dagar. Och nästa vecka ska jag till Göteborg och göra 13 författarbesök.

Det har gått knappt ett halvår sedan Ann-Helén Laestadius klev upp på scenen i Stockholms konserthus och iklädd sin kornblå kolt tog emot Augustpriset för ungdomsboken Tio över ett. Sedan dess har hon nästan konstant varit på resande fot och gjort författarbesök i skolor runt om i landet.

– Jag var ute och träffade läsare även innan August, men det är i en helt annan utsträckning nu. Att få ha direktkontakt med ungdomar på det här sättet är jättekul och viktigt för mig. Okunskapen om samer och tornedalingar är så stor, det finns en enorm lucka att fylla.

Hennes första bok, Sms från Soppero, är sprungen ur sorg och ilska över hur samerna blivit behandlade av staten och en frustande vilja att berätta vilka konsekvenser den mörka historien har för samer än i dag.

Sorg var även en inspirationskälla till den senaste boken, Tio över ett, som kretsar kring flytten av Kiruna, staden där Ann-Helén Laestadius växte upp.

Tio över ett handlar om högstadietjejen Maja, som bor i Kiruna. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett för att vara vaken när de spränger i gruvan. Om något går fel och allt rasar vill hon vara beredd. Hon vill inte dö. Hon vill inte flytta heller. Men det måste hon, snart ska kvarteret där hon bor rivas.

– Huset som Maja bor i ligger alldeles intill där jag själv växte upp och det är ett av de första kvarteren som rivs. I sommar kommer de att vara borta, säger Ann-Helén Laestadius.

Man behöver inte komma från Kiruna för att förstå maktlösheten, ilskan och rädslan som Maja känner.

– Under mina författarbesök har jag träffat många barn och ungdomar som av en eller annan anledning tvingats bort från sina hem och de känner igen sig i Maja. Barn som växer upp med dubbla kulturer brukar ofta känna igen sig i mina tidigare böcker, som handlar om Solnatjejen Agnes som försöker återerövra sitt samiska ursprung.

Men Ann-Helén Laestadius pratar inte bara om sina böcker när hon gör skolbesök. Hon pratar även om sin egen bakgrund, sitt samiska ursprung, samisk kultur och hur historien bidragit till att många samer i dag inte kan samiska.

Ann-Helén Laestadius

Ålder: 45 år.
Familj: Man och 12-årig son.
Bor: Solna.
Yrke: Journalist och författare.
Har gett ut: Sms från Soppero (2007), Hej vacker (2010), Ingen annan är som du (2011), Hitta hem (2012), Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna (2014), Tio över ett (2016).
Läser: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer.
Drömmer om: När jag var ung drömde jag om att bli journalist och författare så jag får väl säga att jag lever min dröm.
Fritidsintressen: Sonens fotboll, fiske och att umgås med vänner.

– Min mamma, som kommer från en renskötarfamilj, gick i nomadskola när hon var liten. Det var hemskt på många sätt och barnen straffades bland annat om de pratade samiska. De fick lära sig att det var fult och skamfyllt. När jag och min syster föddes på 70-talet fanns dessutom en syn på att tvåspråkighet var dåligt för barn, de skulle inte lära sig något av språken tillräckligt bra. Detta tillsammans gjorde att mamma inte pratade samiska med oss. Det gäller för jättemånga samiska familjer. Jag tillhör generationen som förlorade mitt eget språk.

Trots det växte hon upp med den samiska kulturen hemma. Mormor och morfar och resten av släkten var renskötare i Soppero. De slöjdade och jojkade och pratade samiska med varandra.

Men i Kiruna fanns rasismen. I skolan valde Ann-Helén Laestadius att vara svensk för att slippa bli kallad ”lapp-jävel” och hamna utanför.

– Jag skulle inte säga att jag förnekade det samiska, men jag visade det inte heller. Jag valde mitt svenska ursprung för att det blev lättast så.

Rasismen lever än i dag, i allra högsta grad, menar Ann-Helén Laestadius. Renar tjuvskjuts eller plågas ihjäl och samer får fortfarande höra kränkande ord.

– Men något av det värsta är nog hatet på nätet som samer lever med hela tiden.

Under hela uppväxten var skrivandet Ann-Helén Laestadius passion, hon skrev noveller och drömde om att bli författare och journalist. Direkt efter gymnasiet fick hon jobb på Fagerstaposten i Skinnskatteberg.

– Jag hade en pojkvän som bodde där, som hade flyttat dit från Kiruna något år tidigare.

I Skinnskatteberg fick hon för första gången uppleva att folk var nyfikna på hennes samiska bakgrund. På ett positivt sätt.

– Skinnskatteberg förändrade allt för mig. Där började jag våga stå upp för vem jag är.

Efter ett år i Bergslagen flyttade hon hem till Kiruna igen. Hon började jobba på NSD, Norrländska Socialdemokraten, samtidigt som hon tog kvällskurser i samiska.

– Det är svårt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder, men jag har lärt mig läsa ganska bra, även om jag inte förstår allt. Min mamma, däremot, kan prata språket men inte läsa och skriva så bra eftersom hon inte fick lära sig det i skolan. Där har vi haft stor hjälp av varandra.

Som 27-åring lämnade hon åter Kiruna. Denna gång gick flytten till Stockholm och en universitetskurs i kriminologi, något som så småningom ledde till jobb som kriminalreporter på Stockholm City.

Författardrömmen levde och i många år gick hon och bearbetade en historia som funnits med sedan tiden i Skinnskatteberg. Det skulle bli en generationsroman för vuxna, med tre samiska kvinnor i fokus. Men när två bokförlag 2007 utlyste en novelltävling på temat ”Att vara ung same i dag” tänkte hon om. På två veckor skrev hon ungdomsboken Sms från Soppero, den första boken om Agnes. Ann-Helén Laestadius vann tävlingen och boken gavs så småningom ut även på nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska.

– Det är fantastiskt. I dag används boken i undervisning både i grundskolan och på högskolenivå.

Sedan många år bor Ann-Helén Laestadius med sin familj i Solna. Här är hennes son född och rotad.

– Jag är en riktig fotbollsmamma. Min son spelar i AIK och träningar, matcher och cuper utgör största delen av min fritid.

Vardagen präglas ändå av det samiska arvet. Hemma försöker de prata samiska så långt det går.

– Min son läser samiska i skolan. Men det har varit världens kamp att få till det. Att hitta behöriga modersmålslärare är inte lätt och kommunen har inte direkt varit samarbetsvillig. Så ser det ut för många samiska familjer runt om i Sverige.

Samer och samisk kultur och historia har den senaste tiden synts och hörts på ett sätt svenskar inte är vana vid. Artisterna Maxida Märak och Jon Henrik Fjällgren, tv-serien Midnattssol och långfilmen Sameblod är några exempel.

– Uppmärksamheten är bra, men mina känslor är dubbla. I media pratas det om en samisk renässans, vilket gör mig arg. Vi har alltid funnits här, men blivit osynliggjorda under så lång tid. Sveriges historia är inte så fin som många tror, men ändå får barnen i skolan inte lära sig om det. Därför måste vi själva berätta. Det handlar om att ta makten över vår egen historia.

ur Lärarförbundets Magasin