Ingår i temat
Läslyft pågår!
Läs senare

Häng med på bildpromenad!

Eva-Marie Nilsson är en av många förstelärare med speciellt uppdrag att utveckla läs- och skrivundervisningen i låga åldrar. Ett viktigt moment är att lära ut läsförståelsestrategier i olika ämnen.

08 Sep 2014
Häng med på bildpromenad!
Detaljrikt. Bilden som klassen promenerar i är hämtad ur boken Bästa vänner, med illustrationer av Elin Lindell och text av Moni Nilsson. Foto: Christian Andersson

I Eva-Marie Nilssons klassrum tränas läsförmågan hela tiden. Dagen börjar med att en elev får gå fram till almanackan, läsa upp datumet, veckodagen och vem som har namnsdag. Rösten är stolt, även om den stakar sig.

– Jag tänker att samtalet och det talade ordet kommer först, sedan läsning och skrivning, säger Eva-Marie Nilsson.

Den här fredagen startar med NO. Temat är människans utveckling, och just i dag ska klassen studera bland andra homo erectus och Australopithecus, två ord som eleverna kommer att vricka tungan på. Men det är meningen. För i 2B på Ölyckeskolan i skånska Löberöd använder man läsförståelsestrategier i alla ämnen. En av dessa, ”detektiven”, innebär att hela tiden söka efter nya ord och ta reda på innebörden. Om någon i klassen inte förstår så gör hen stopptecknet med handen. Då pausar Eva-Marie Nilsson läsningen och reder ut begreppet, gärna utifrån en diskussion med eleverna.

– Vad tror ni att Australopithecus betyder? frågar hon.

– Det låter ju som att den kommer från Australien. Men det stämmer inte. Det här är ju i Afrika, resonerar Elliott.

Eva-Marie Nilsson förklarar att det förmodligen är ett latinskt ord, som de forskare som upptäckte den 4,2 miljoner år gamla människoarten bestämde.

– Faktatexter är svåra, säger hon. När man ska skriva lättillgängligt för barn så komprimerar man innehållet så att texten blir väldigt faktaspäckad. Därför modellerar jag genom att läsa högt. När de är så här små behöver de skapa förförståelse med alla sinnen. I dag blev det kanske mest syn och hörsel, men jag planerar att låna in djurhudar och handyxor så att de kan känna på föremålen som nämns i texten.

Klassen läser vidare i ett slags stafett, där den som känner sig lässugen faller in efter hand. Ibland hörs två röster och då kan det bli svårt att förstå, eftersom tempot och betoningen är olika. Men oftast läser eleverna en mening i taget, från olika delar av klassrummet.

– Den som vill får läsa högt. Jag ställer mig bakom och lägger handen på axeln så att den som läser känner att jag finns där som stöd, och fyller ibland i om de stakar sig. Att de vågar och vill läsa ser jag som ett tecken på att de är trygga i relationen till klasskompisarna, säger Eva-Marie Nilsson.

Då och då är det någon som gör stopptecken med handen. Man enas om att ”antagligen” betyder ”kanske”. Ordet ”däremot” är klurigare att hitta en förklaring till:

– Det betyder ungefär ”på tal om det”, föreslår Tage.

Läraren gör själv stopptecken när det står att apmänniskorna gick på ”knogarna”.

– Vet ni var knogarna sitter?

– Meh, det lärde vi oss på filmen. Du har redan sagt det! suckar eleverna unisont.

Eva-Marie Nilsson är en av flera förstelärare med särskild inriktning mot läs- och skrivundervisning för lägre åldrar i Eslövs kommun. Fyra av de andra arbetar med IKT, två är specialiserade på att skriva sig till läsning och en på svenska som andraspråk. Eva-Marie Nilsson jobbar nästan uteslutande med sin egen klass, 2B. Men förstelärarna har ett ansvar att sprida inspiration och nya kunskaper.

– Vi har lärande möten två till tre gånger per termin. Då får alla tillfälle att visa varandra hur de arbetar, till exempel med Ipad. Varje presentation är kort, två eller sju minuter per pedagog. I framtiden ska vi bli betydligt fler förstelärare och då kommer vi att få mycket mer av kollegialt lärande och möjlighet att implementera aktuell forskning i det dagliga arbetet. Nu är det ganska nytt för alla och samarbetet har mest handlat om praktiska saker, som hur vi ska dela med oss av erfarenheter och tips i digital form.

Bland annat har gruppen genomgått en miniutbildning i att blogga, vilket Eva-Marie Nilsson trivs extra bra med.

– Jag har alltid varit en reflekterande lärare och dokumenterat för mig själv i en loggbok. Där funderar jag över lyckade och misslyckade lektioner och resonerar om or­sakerna till varför vissa saker fungerar och andra inte. Bloggen har stärkt min känsla av att det är viktigt att skriva ner vad som händer i jobbet. Det är fantastiskt roligt! Jag försöker blanda personliga berättelser från klassrummet med tips om forskning eller föreläsningar
i närområdet.

Hon följer själv flera olika lärarbloggar och hämtar konkret inspiration.

– Anne-Marie Körling är min mentala och digitala mentor, säger Eva-Marie Nilsson.

Ett moment som hon upptäckt via korlingsord.se är bildpromenaden. Det är ett sätt att förutspå vad en – i det här fallet skönlitterär – text kommer att handla om. I dag har hon skrivit ut en färgillustration ur boken Bästa vänner av Elin Lindell och Moni Nilsson, som publicerats för gratis spridning på En läsande klass hemsida.

Eleverna sätter sig tätt runt ett långbord av bänkar. Sedan går de varvet runt och alla får säga något om bilden.

– Jag ser en brun parkbänk, säger någon.

– Jag ser en katt, säger nästa.

Efter två–tre varv har bildanalysen fördjupats så mycket att man tror att boken handlar om en pojke som fått nya dubbskor. Dessvärre gillar han inte fotboll, men det vågar han inte säga eftersom pappan – som köpt skorna – kan bli sårad.

– Jag har en vision om att lära eleverna att samtala och lyssna aktivt. Om man gör det kan man haka i med frågor utan att avbryta varandra, säger Eva-Marie Nilsson.

Snart är gruppen redo att läsa kapitlet som bilden är hämtad från. Men först visar Eva-Marie Nilsson upp boken och läser på baksidan. Därefter ska eleverna fylla i ett formulär med lässtrategin ”spågumman”, den som hjälper till att formulera hypoteser om texten utifrån bilder, rubriker och egna erfarenheter – lästa eller upplevda.

En av eleverna kommer plötsligt ihåg ett besök i en skoaffär i Eslöv, som slutade med besvikelse över ett par oönskade sandaler. Den lästa erfarenheten har Eva-Marie Nilsson planterat under terminen.

– Vi har läst två olika fotbollsböcker. Men det här blir den sista, säger hon.

Ofta tar eleverna helt andra stigar på bildpromenaden än vad Eva-Marie Nilsson trott. Den här gången hade hon förberett sig på ett samtal om fattigdom och utsatthet, eftersom en kantstött gubbe iklädd en röd foppatoffla och en grön gummistövel letar tomburkar i en soptunna i ena hörnet av bilden.

– Där hade jag fel. Eleverna samlar ju burkar själva för att tjäna en slant och associerar inte det med fattigdom. De trodde att gubben tyckte att det var fint med en stövel och en toffla. Jag valde att låta dem fortsätta på sitt spår. Det blev många andra intressanta diskussioner.

Bildpromenaden och den gemensamma högläsningen av faktatexter är två sätt att skapa gemensamma referensramar för eleverna. Samtidigt får de syn på den egna inlärningen, det som Eva-Marie Nilsson valt att kalla ”det formativa lärandet”, som hon och kollegorna arbetar mycket med. Bland annat skriver de upp läsmålen i läroplanen på inplastade lappar och väljer ut vilka områden de riktar in sig på just i dag, både i gruppen och individuellt. Lapparna sitter på väggen så att alla kan se.

– Det står i läroplanen att eleverna ska kunna övervaka sin egen läsning och själva hitta vad de behöver träna på. Men det måste vara enkelt och överskådligt, säger Eva-Marie Nilsson.

Svenska barn blir som bekant allt sämre i läsförståelse enligt internationella mätningar som Pisa och Pirls. Men Eva-Marie Nilsson har själv inte upplevt att eleverna i lågstadiet är sämre rustade än tidigare. Snarare tvärtom.

– Jag träffar elever som är motiverade och vill lära sig. Det tackar jag förskolans och förskoleklassens pedagoger för. De arbetar mycket med språklig medvetenhet och det gör att barnen är läsförberedda när de kommer till skolan. Jag tror att det är helt rätt satsat.

Intresset för texter märks överallt i klassrummet. På ett blädderblock finns en mängd ord som börjar med ”till”: tillägga, tillit, tillkalla. Några elever har spontant skrivit en dikt med utgångspunkt i ordet ”tillsammans”.

– Det började med att jag högläste en bok där det stod ”hon skrattade tillgjort”. Jag frågade klassen hur det lät. Sedan ville de komma på ännu fler liknande ord. Imorse var det en som ville skriva upp ”tillgöra”, men det måste jag slå upp för att se om det finns. Det roliga är att jag hör hur de använder sina nya ord i leken på skolgården.

Den språkliga upptäckarlusten gör också att förmåga att argumentera och ifrågasätta utvecklas. Det blev tydligt i NO-temat om människans utveckling.

– Vi läste skapelseberättelser från olika delar av världen. När vi kom till den kristna och jag berättade om Eva och Adam, Edens lustgård och kunskapens träd så ifrågasatte de varför det fanns ett träd som man inte fick röra. De tyckte att det borde funnits ett staket runt i så fall!

Strategier för läsförståelse

Att använda läsförståelsestrategier, så kallad reciprocal teaching, är en väl beprövad undervisningsmetod i många länder. Den bygger på amerikansk forskning från 1980-talet.

Genom textsamtal ska eleverna utifrån bilder, rubriker, omslag med mera förutspå och ställa hypoteser om vad en text handlar om. De ska lära sig att läsa aktivt genom att ställa kritiska frågor till texten, reda ut oklarheter (till exempel främmande ord) och fritt kunna sammanfatta vad de läst.

I Sverige introducerade forskaren Barbro Westlund läsförståelsestrategier genom fyra figurer: spågumman, den nyfikna frågvisa apan, detektiven som tar reda på fakta och cowboyen som med sin lasso fångar in och sammanfattar.

En läsande klass använder liknande figurer, och har även lagt till en femte – konstnären som målar inre bilder.

Bland andra Barbro Westlund har kritiserat En läsande klass för att ha hittat på en egen strategi och fortfarande kalla det för reciprocal teaching (se artikeln här).

ur Lärarförbundets Magasin