Läs senare

Glapp i skrivkunskap kräver helhetsgrepp

I femte klass kan skillnaden vara stor mellan enskilda elevers skrivkunskaper. Nu visar en avhandling från Göteborgs universitet att glappet består – och till och med tycks eskalera i högstadiet.

31 Okt 2011

Rent fysiskt kan utvecklingen hos vissa högstadieelever mätas i decimeter. Det är en tid då många, på flera plan, tar ett rejält kliv närmare vuxenvärlden. Inte minst märks detta i skriftspråket. Svenskläraren Mikael Nordenfors har i sin avhandling Skriftspråksutveckling under högstadiet följt 31 elever genom att studera texter som de har skrivit mellan årskurs 5 och 9. Det har bland annat varit skönlitterära texter, sakprosa, essäer och nationella prov. Han har följt utvecklingen genom att se på textlängd, ordlängd och ordvariation.– De båda sistnämnda ökar generellt bland eleverna under högstadiet. Textlängden ökar också kraftigt från årskurs 5, men stabiliseras i de avslutande texterna i årskurs 9. Det skulle man kunna tolka som att skrivglädjen försvinner, men mer sannolikt är att språket har blivit mer effektivt och vuxet, säger Mikael Nordenfors.

Han påpekar att det är svårt att ge en rättvis bild av elevernas skriftspråksutveckling genom att använda dessa mått. Mycket beror på vad eleverna lånar in från andra källor, längd på personnamn och så vidare. Ordvariationsmåttet tror han ändå är det mest tillförlitliga, där en ökning faktiskt visar att eleven har lärt sig fler ord. Det är också ökningen av det måttet, tillsammans med ordlängd, som har visat sig ha mest samband med högre betyg.

En annan infallsvinkel har varit att studera röstanvändningen i texterna, till exempel växlingar mellan citat, referat och berättarröst. På samma sätt som variationen av ord, så ökade generellt mängden röstfenomen i början av perioden för att sedan minska och stabiliseras. Här ser han en utveckling hos eleverna som han i avhandlingen förklarar med hjälp av fyra så kallade högbetygsdrag: reduktion, ersättningsstrategi, röstblandning och kluster.

– Hos vissa drivna skribenter syns denna utveckling till exempel genom att de alternerar formuleringen ”Dra åt skogen, sa Peter” med ”Dra åt skogen. Peters ord sårade honom.” Eleverna börjar således använda sig av stilistiska vändningar som ställer högre krav på läsaren, ett exempel på hur de faktiskt börjar närma sig det vuxna skönlitterära språkbruket, menar Mikael Nordenfors som tillägger att det som överraskade honom mest under arbetet var hur avancerade texter en 15-åring faktiskt kan skriva.

Det var dock inte alla elever som visade upp en så positiv utvecklingskurva. Enligt Mikael Nordenfors var det en stor kvalitativ skillnad mellan elevernas texter redan i årskurs 5. Detta gap mellan de ”bästa” och ”sämsta” skribenterna ökade fram till nionde klass.

– Det handlar naturligtvis till viss del om intresse för att läsa och skriva, men också om viljan att experimentera med olika tekniker. Som lärare måste man försöka plocka fram denna vilja hos de elever som inte visar samma utveckling.

Avhandlingen ger inte något svar på hur svensklärarna ska förhålla sig till det här stora glappet. Men Mikael Nordenfors hoppas ändå att studien ska bidra till reflektion kring hur helheten kan se ut i en elevgrupp. Han menar att om man som lärare har den här bilden klar för sig, så kan man själv bygga upp sin egen kompetens och förberedelse för vad som kan vara ett lämpligt nästa steg för en specifik elev. Detta i stället för att till exempel ge olika instruktioner eller förse samtliga elever i en klass med separat material.

– På det sättet får man en kompetensberedskap för att möta 30 olika reaktioner på det material man arbetar med. Om man som lärare har kunskap om olika språkliga fenomen så kan man välja mellan de fenomenen när man pratar med respektive elev. Jag hoppas min avhandling kan fungera som en modell för hur man kan tänka som svensklärare.

Mikael Nordenfors tror också på långsiktighet och att ge saker och ting tid. I avhandlingen beskriver han ett längre skrivprojekt där eleverna skriver var sin skräcknovell. I projektet fördes bland annat diskussioner om 1800-talets skräckromantik, om den nya skräckvågen i Sverige, eleverna såg på skräckfilmer och analyserade dem, de läste skräcknoveller och samtalade om recensioner.

– På det sättet blev det en tändning i hela elevgruppen eftersom alla hittade något som väckte deras intresse. På sätt och vis bildades också ett grupptryck där eleverna frågade varandra om vad de ska skriva om och så vidare. Det gjorde att vi fick igång dem som inte gjort så bra ifrån sig tidigare.

Denna typ av skrivprojekt tror han saknas i dagens skola som han tycker – med grund i de bilder som forskningen har visat upp från skolan och från sin egen erfarenhet som lärare – blir allt mer fragmentiserad. Han tror också på en skrivundervisning där man samverkar mer med andra ämnen i temaprojekt, något som ger eleverna helhetsperspektiv. Även de nationella proven, i synnerhet i årkurs 9, behöver ses över.

– Det är så otroligt många prov och jag tror det är dags att ta ett helhetsgrepp om dem. Kanske genom att ha något slags nationellt tema om ett ämne som denna åldersgrupp ändå sysslar med. Och här tror jag att just skrivuppgiften kan få en stark ställning.

Mikael Nordenfors

Mikael Nordenfors har arbetat med avhandlingen Skriftspråksutveckling under högstadiet på deltid parallellt med sin tjänst som svensklärare på en grundskola. Mikael Nordenfors är nu filosofie doktor i ämnet Humaniora med inriktning mot utbildningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

ur Lärarförbundets Magasin