Ingår i temat
Att mäta lärande
Läs senare

Formativ bedömning stärker lärandet

Redan på 1600-talet jobbade lärare med formativ bedömning. Men dagens lärarkår har tappat bort bedömningskunnandet. Den kunskapen måste tas tillbaka, tycker forskaren Christian Lundahl.

09 Mar 2011

Skolan ska jobba med både summativa och formativa bedömningar. Betyg är en form av summativ bedömning, ett sätt att berätta vad en elev har lärt sig. Det är dess­utom ett urvalsverktyg. Den formativa bedömningens syfte är ett annat: att stärka elevernas lärande när det pågår.

– Betyg och poängsättning har väldigt lite med lärande att göra. Det är en stor vits att eleIllustration: Kenneth Anderssonverna vet vilka krav skolan ställer och att elever får avslut i olika moment. Men medan lärandet pågår ska man inte poäng- och betygsätta det, säger Christian Lundahl, docent i pedagogik vid Uppsala universitet.

Han citerar bedömningsgurun Dylan Wiliam: ”If you’re gonna mark, don’t bother comment”. Om du tänker sätta betyg kan du strunta i att kommentera. Anledningen är att den elev som ser en bokstavskombination eller siffra på sin uppsats eller sitt prov inte kommer att lägga märke till lärarens kommentar.

– Och det är i kommentaren som nyckeln till det fortsatta lärandet finns, säger Christian Lundahl.

I Borås stad har man experimenterat med att ge både kommentarer och betyg på vissa prov och bara kommentarer på andra. En gymnasieelev som just fått till­baka ett filosofiprov skrev så här till sin lärare:

”Jag har kollat igenom kommentarerna men eftersom betyget står på blir man smått blind av det och fokuserar lite för mycket på det. Så personligen (även om jag mycket möjligt skulle klaga om jag inte får betyget skrivet) skulle vilja att du inte gör det för jag märker att jag lägger mer fokus på kommentarerna och utvecklas bättre om betyget inte står på pappret.”

– Det där citatet är väldigt representativt. Det finns studier som visar att när man har betyg då glömmer elever bort kommentaren. Men när lärarens kommen­tarer har landat, när man har pratat igenom dem, då kan man ge poäng. Det viktiga är att eleven har förstått först, säger Christian Lundahl.

Den formativa bedömningstraditionen har växt fram i England och USA under de sen­aste 20 åren. I en forskningsöversikt från 1998 kunde de brittiska forskarna Dylan Wiliam och Paul Black slå fast att formativ bedömning främjar lärandet. Även i Sverige pratas det allt mer om be­dömningens roll i läroprocessen och det blir mer fokus på elevens delaktighet och på fortlöpande feedback.

Men egentligen är formativ bedömning en riktigt gammal historia. I sin doktorsavhandling från 2006 beskriver Christian Lundahl hur lärarkåren historiskt har betraktat och utvecklat kunskapsbedömningen i relation till statens behov av att kontrollera skolan.

– Ursprungligen var bedömningen en väldigt integrerad sak i den pedagogiska processen. Redan i 1649 års skolordning för läroverken står det väldigt mycket om det vi i dag kallar för Foto: Teresia Lundahlformativ bedömning, till exempel att lärarna aldrig ska rätta uppsatser tyst och enskilt med varje individ utan göra det kollektivt så att var och en lär sig av allas brister och förtjänster.

På den tiden var skolan en prästutbild­ning för en liten klick pojkar. Ju mer skolan öppnades för alla desto mer började be­döm­ningen användas som urvalsinstrument. När standardproven infördes på 1940-talet hamnade mätsäkerheten i fokus. Det viktiga var att mäta på rätt sätt, inte att mäta rätt saker.

– Uppsatser kunde man inte ha med eftersom det är lika svårt att bedöma en uppsats objektivt som att bedöma konst. Hörförståelse gick inte heller att ha med eftersom lärare har så olika dialekter. Så det tog man också bort, säger Christian Lundahl.

Proven baserades allt mer på flervalsuppgifter och undervisningen fokuserade mer och mer på enkla baskunskaper – något som gjorde att den uppfattades som tråkig.

– Vi fick en rejäl legitimitetskris runt 1970. Då började också den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen att skylla mycket av skolans problem på prov och betyg. Standardproven och de relativa betygen fick väldigt dåligt rykte och var något man helst inte ville hålla på med.

Resultatet blev att bedömningsfrågorna i princip försvann från lärarutbildningen.

Christian Lundahl kallar det att lärarkåren deprofessionaliserade sitt bedömningskunnande.

Den kunskapen måste lärarna ta tillbaka, menar han.

– Jag ser det som en viktig uppgift att ge lärare lite mer råg i ryggen, få dem att våga prata ett pedagogiskt didaktiskt språk kring bedömning i stället för att fastna i det byråkratiskt administrativa språket. Det går inte att läsa en bok eller att lyssna på ett föredrag och så blir man bättre. Om lärare ska jobba mer med bedömning måste det bli en mycket mer integrerad del i undervisningen. Det handlar om ett nytt förhållningssätt och framför allt om att våga börja pröva sig fram.

Lite förenklat kan man säga att tre frågor är centrala i den formativa bedömningen: Vad är målet? Var är jag? Vad blir mitt nästa steg för att nå målet? Det är de frågorna som elever och lärare arbetar tillsammans med under lektionerna.

– Lärande är långsamma processer. Man måste våga stanna i dem och prata lite långsammare och lite omständligare. Att våga bromsa upp, se till att man har alla med sig och se till att alla förstår ger i slutändan väldigt stora positiva effekter. Det som händer är att eleverna till slut börjar tänka bättre och mer effektivt och att de kan ta ett ökat ansvar för sitt lärande, säger Christian Lundahl.

Han pratar om bedömningens cykler: korta, medellånga och långa. Skriftliga omdömen, nationella prov och utvecklingssamtal sker för sällan för att de ska ha en direkt effekt på lärandet.

– Man måste jobba med korta cykler. Eleverna måste synliggöras i sitt kunnande om inte varje dag så i alla fall varje vecka. När man planerar undervisningen måste man fundera på vad som är viktigast i varje moment och hur man hela tiden kan utvärdera och följa upp att eleverna har greppat det.

Annars kanske det sitter sju åtta elever som inte har förstått, och då är de förlora­de inför nästa moment i undervisningen. Christian Lundahl berättar hur han själv fick problem att stava när familjen flyttade från Stockholm till Skåne.

Under hela grundskolan och gymnasiet stavade han dåligt, men ingen såg något mönster i det. Först när han börjat på folkhögskola föreslog en lärare att han skulle göra glosböcker i svenska.

– Det löste allt – så enkelt! Jag började varje dag med att förhöra mig själv på svenskglosor. Tidigare hade jag bara gång på gång sett att jag stavade dåligt på prov och uppsatser. Men ingen hade kommit med en konkret åtgärdsplan.

Många av de fel som eleverna gör är typfel, alltså missuppfattningar som är gemensamma för en viss ålder. Ett sätt att komma till rätta med dem är att ge eleverna en checklista som de själva ska kolla av innan de lämnar in en uppgift. Det kan vara att inte ha dubbeltecknat m och n framför d och t, eller att kunna skilja på where och were i engelska. Checklistorna går också att använda vid kamratbedömningar, då eleverna byter texter med varandra.

– När man får syn på tillkortakommanden i andras texter lär man sig också att se dem hos sig själv. Och om man ser förtjänster i andras texter så lär man sig hur man själv ska skriva, säger Christian Lundahl.

Bedömning för lärande handlar också mycket om att man som lärare måste ut­vär­dera sin egen verksamhet. Christian Lundahl tar till ytterligare ett citat från Dylan Wiliam: ”När lärare rättar samma fel om och om igen är det inget annat än straffet på att deras undervisning har varit dålig.”

– Det är ganska tänkvärt. Det är så lätt att lägga över problem och fel på den en­skilda eleven. Men ofta handlar det om att man kanske inte har gått igenom ett centralt och svårt moment i undervisningen på ett lättfattlig och begripligt sätt.

Formativ bedömning

Kallas också bedömning för lärande. Den formativa bedömningen har som syfte att stärka elevens lärande
eller att leda till förän­­d­­­ringar i lärarens under­visning. Centralt är att tydliggöra undervisningens mål för eleven, att man under­söker var eleven be­finner sig i förhållande till målet och att eleven får återkoppling som talar om hur målet kan uppnås.

 

Summativ bedömning

Har som primärt syfte att ta reda på vad elev­en har lärt sig. Exempel på summativ be­dömning är nationella prov och betyg. Summativ bedömning kan också användas formativt för att främja elevens lärande. Till exempel kan nationella prov användas till kamratbedömningar och för att tydliggöra undervisningens mål.
Källa: Skolverket och Christian Lundahl

 

Bedömning i läroplanen

I läroplanens kapitel om bedömning och betyg står att skolans mål är att varje elev ”utvecklar förmågan att själv bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationerna och förutsättningarna”.

Alla artiklar i temat Att mäta lärande (8)

ur Lärarförbundets Magasin