Ingår i temat
Vad ska vi läsa?
Läs senare

En vaggvisa och nya horisonter


Har en vietnamesisk båtflykting något att säga ungdomar i Sverige? Definitivt, säger Tammi Nadel, som jobbar med världslitteratur i svenskan.
– Att förstå andra människor är en nödvändig kunskap att ha med sig ut i livet.

29 Mar 2016

Foto: Anna Simonsson

Ordet ”ru” betyder på franska bäck eller flöde, av tårar till exempel. På vietnamesiska betyder det vaggvisa, att vagga. Huvudpersonen i romanen Ru av Kim Thúy lever mellan två kulturer, den kanadensiska och den vietnamesiska, mellan gråt och tröst.

Romanen och dess huvudperson föds ur samma krig, Vietnamkriget, som det kallas i väst, eller det amerikanska kriget, som vietnameserna benämner det. Ganska långt ifrån verkligheten för ambitiösa ungdomar i en innerstadsskola i Stockholm, kan tyckas.

Eller inte. Till den här lektionen har eleverna läst första delen av boken och valt ut citat som de fastnat för:

”På förhand är jag slagen, avklädd, maktlös.”

– Jag tänker på att allt hon byggt upp rivs ner på tre timmar.

”…förvandlades rädslan till ett monster med hundra ansikten som sög musten ur oss …”

– Hon beskriver så bra. Man förstår precis hur det känns.

”Unga som vi var visste vi inte att [historieunder-visningen] var ett privilegium som endast länder där det råder fred kan unna sig.”

– Det hade jag inte tänkt på.

Ungdomarna i klass SA15A på Globala gymnasiet i Stockholm pratar i grupp och helklass om frågor de skrivit och citaten de valt. Romanen engagerar, klassrummet surrar av diskussioner och aktivitet. Samtalet varvar textförståelse med allmänmänskliga frågor och litteraturvetenskapliga begrepp, de talar om metaforer, struktur och berättarperspektiv.

– Vad är det som gör det till skönlitteratur, undrar svenskläraren Tammi Nadel.

Det poetiska språket, att den hoppar i tid och att varje kapitel är en kort, frusen bild, blir några svar.

– Normalt skulle man ha skrivit att båten sjönk. Men hon får oss att relatera till det, hon beskriver det och får i alla fall mig att förstå och känna det, säger en flicka.

När allt fler elever börjar fingra på mobilerna förstår Tammi Nadel att de börjar bli klara. Dags för nästa uppgift. Det handlar om att träna perspektivskifte, att föreställa sig hur det är att gå i en annans människas skor.

– Vi börjar med tänka och skriva om oss själva. Vem är jag? Vad är det som gör mig till den jag är?

Tammi Nadel skriver sitt namn på vita tavlan och ritar en identitetskarta: Uppvuxen i två kulturer. Det judiska arvet, med släktingar som dött i koncentrationsläger. Inte religiös. Hon beskriver sin familj och hur fruktansvärt blyg hon var i skolan, att hon är rädd för spindlar och att något ska hända hennes barn. När hon slutar är det helt tyst i klassrummet.

Nu är det elevernas tur att fundera. Bara raspet från pennor hörs, och ljud från ett och annat tangentbord. När de är klara jämför de sina identitetskartor med klasskamraternas. Likheterna är många, men de hittar också skillnader.

– Vi är nästan lika, förutom att du har två kulturer. Men det har ju jag nästan också, för mina föräldrar kommer från olika delar av landet, säger en flicka glatt till grannen.

Tammi Nadel hjälper klassen att lyfta blicken och se sammanhang.

– Nu vill jag att ni generaliserar: vad handlar det om? Religion, kultur, samtiden?

Genom att de sätter ord på strukturerna får de också verktyg till nästa lektion. Då ska de titta närmare på huvudkaraktären i boken och göra identitetskartor för att förstå henne bättre.

För Tammi Nadel är det självklart att ta in världslitteratur, det vill säga icke västerländsk litteratur, i klassrummet. På elevernas fritid och i läroböckerna dominerar den västerländska kulturen. Skolans uppgift är att utmana och visa eleverna på alternativ litteratur, både till form och till innehåll, betonar hon. Dessutom ska mångfalden som finns bland eleverna och i samhället synas i undervisningen. Att förstå andra människor är en demokratisk grundkompetens menar hon. Då är litteraturen ett bra redskap.

– Litteraturen har en förmåga att öppna andra världar – om man jobbar med den.

16-åringarna på Globala gymnasiet i Stockholm verkar inte ha särskilt svårt att ta till sig boken. Det är ingen slump. Lektionsplaneringen runt romanen Ru är noga genomarbetad och utprövad av Tammi Nadel och de andra svensklärarna på skolan, under ett projekt med stöd från kommunen. Upprinnelsen var att lärarna tyckte att eleverna hade svårt att ta till sig världslitteratur. Hur bra eleverna än var på att analysera svensk och västerländsk skönlitteratur, så tyckte de att utomeuropeiska romaner var svåra och konstiga. De hade också en tendens att behandla böckerna som fakta och inte fiktion. Läste de en bok från Nigeria så tyckte de att de visste hur det är i Nigeria.

– Om eleverna inte har några kopplingar alls till miljön och innehållet, så har de svårt att förstå texten. Och det man inte förstår slår man lättare ifrån sig som svårt, tråkigt och ointressant, säger hon.

Därför har klassen fått arbeta mycket med förförståelse. Innan de öppnade boken tittade de på bokens omslag och associerade runt det. De läste baksides-texten och förlagets text om boken och lyssnade på en radiointervju med författaren. De tog reda på fakta om Vietnamkriget och såg filmklipp från en vietnamesisk dokumentär. Först därefter fick eleverna börja läsa.

Det visade sig också att eleverna behöver mycket stöttning i form av textmodellering, där läraren visar hur man kan arbeta med olika lässtrategier. Dessutom upptäckte de att om eleverna ska lära sig ämnesspråket, de litteraturvetenskapliga begreppen, så är det viktigt att integrera det i diskussionerna redan från början.

För att eleverna ska kunna känna igen sig och beröras av texten, så behöver de också arbeta med olika kopplingar till den – till läsaren själv, till samhället i dag eller till andra texter. Man ska inte vara rädd för att prata om skillnader, understryker Tammi Nadel.

– Men man ska fråga sig varför det är olikt. Är det socioekonomiska eller religiösa skillnader, eller har det med personligheten att göra?

Här kommer identitetskartorna in. Med kartorna blir det lättare att få syn på sitt eget sammanhang. Man ser ofta att andra har en kultur, men sällan att man själv har det.

– Vi tar lätt vår egen kultur för given, som en objektiv sanning, men så är det ju inte. Genom kartorna kan jag se att också jag är en produkt av normer, värderingar och ett sätt att se på rätt och fel, familj och relationer, betonar hon.

Bit för bit, med medvetet arbete, öppnar sig texten för eleverna. Mot slutet av romanen lyfter sig fågel Fenix ur askan, lyser upp himlen och visar läsarna: ”att det bortom varje horisont alltid döljer sig en annan och att det fortsätter så i all oändlighet …”

Tammi Nadels boktips

Kärlek x 21 – afrikanska noveller

Människosaker – dikter och noveller på liv och död från Afrika, Asien och Latinamerika

Bokförlaget Tranans novellserie: Vietnam berättar, Iran berättar etc.

Julie Otsuka: Vi kom över havet (roman)

Jamaica Kincaid (Antigua), till exempel romanen Lucy

Chris Abani (Nigeria), till exempel romanen Graceland

Alla artiklar i temat Vad ska vi läsa? (6)

ur Lärarförbundets Magasin