Ingår i temat
Poetisk kraft
Läs senare

Dagens diktare vänder sig mot världen

Ny poesi gestaltar klimatkrisen och gör språkligt motstånd mot rasism. Jenny Tunedal, lärare i litterär gestaltning, och litteraturvetaren Viola Bao ser trender som kan engagera i skolan.

av Mimmi Palm
30 Jan 2017
30 Jan 2017
Dagens diktare vänder sig mot världen
Illustration: Marie Åhfeldt

– Poesin ställer frågor mer än den ger svar. På så sätt kan dikter sätta i gång samtal om svåra ämnen och ge olika ingångar som inte behöver leda till konsensus.

När jag hör Jenny Tunedal tala i telefon ser jag en scen framför mig. Hon öppnar en putsad, klar glasdörr, sträcker in handen och lyfter ut en reflektion. Hon synar den och fogar den till andra. Det växer till ett fång av tankar om samtida poesi.

Jenny Tunedal är poet och lärare i litterär gestaltning vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Hon leder seminarier för en grupp studenter som alla arbetar med egna skönlitterära projekt, både poesi och prosa.

Hon är alltså lärare för vuxna, högt motiverade studenter på en specialutbildning. Som sådan har hon en viktig roll som handledare och samtalsledare i samtal om texter. Men hon behöver knappast, som många lärare i grundskolan och på gymnasiet, anstränga sig för att få studenterna intresserade av poesi.

Hur skulle du gå till väga om du som lärare befann dig i ett klassrum på högstadiet?

– Då skulle jag nog arbeta med skrivövningar, så att läsandet av poesi kopplas till att få skriva själv. Jag skulle välja att presentera till exempel poesi i låttexter. Artisten Beyoncé använder dikter i sin video, man kan diskutera varför hon gör det. Man kan arbeta med kollage-dikter …

Jenny Tunedal tror att mötet med poesi i skolan kan ge både gruppen och den enskilda eleven något speciellt och viktigt. Hon beskriver det övertygande.

– Att läsa och skriva poesi kan i bästa fall vara ett sätt att hamna bortom det disciplinära språket.

Vad innebär det?

– Det finns starka krav i dag på att vi ska kunna presentera våra liv och vår identitet som en sammanhängande och fungerande berättelse. Men många har det svårt i relationer, man kan ha svåra känslor, minnen, upplevelser. Ett poetiskt språk kan bli ett erbjudande till en ung människa att få uttrycka detta också.

Jenny Tunedal anser också att lyrik kan bemöta det vardagliga språk som omger oss.

– Det finns ett våldsamt språk på nätet, i media, i politiken, också i riksdagen. Och så kapitalismens språk som omger oss, som kan vara lögnaktigt, till exempel i annonser om hur man kan förbättra sig själv. Poesi kan komma med andra utsagor och påståenden som gör motstånd.

Lyrik står alltid i dialog med omvärlden, det gäller också för poesi som skrivs i dag, konstaterar hon.

– Mycket av den samtida poesin är engagerad i samhället och diskuterar frågor som migration, rasism, klassförtryck.

Erfarenheter av att byta land är ett aktuellt tema. I Vitsvit av Athena Farrokhzad som utkom för några år sedan, pågår en dialog mellan familjemedlemmar som binds till varandra genom migrationens erfarenhet.

Jenny Tunedal nämner ytterligare två aktuella samlingar, båda översatta från danska, och föreslår dem för läsning i skolan. De skildrar komplexa erfarenheter, men de gör det på formmässigt tillgängliga sätt.

I Julie Sten-Knudsens bok Atlanten växer, spelar hudfärg en avgörande roll. Den återger hur det är att själv vara vit och växa upp tillsammans med en svart syster.

– Boken har blivit kritiserad för att vara rasistisk eftersom perspektivet är en vit persons – men vita personer erfar ju rasism, även om de är gynnade av rasistiska strukturer, säger Jenny Tunedal.

Hon tror att den kan öppna för diskussioner om barndom, uppväxt, identitet och rasism. Detsamma gäller Maja Lee Langvads bok Hon är arg, ett vittnesmål om transnationell adoption. Titeln klargör bokens ärende. Texten är på samma gång poetisk, rak och argumenterande. Den är både arg och humoristisk i sin framställning av hur det är att vara adopterad:

Hon är arg över att hon är en banan. Ett uttryck hon har hört flera adopterade koreaner använda om sig själva, när de ska beskriva vad det innebär att vara adopterad från Sydkorea. Med andra ord att man är gul utanpå och vit inuti.

Orden ”Hon är arg”, inleder varje avsnitt i boken. Det kan bli en tacksam ingång till att diskutera poetiska stilgrepp.

En annan växande strömning i samtida poesi kallas ekopoesi. Med Viola Bao, litteraturvetare och litteraturkritiker som intresserar sig för denna trend, fäster vi blicken på planeten jorden. Diktsamlingar som kan räknas till eko-poesi utmärker sig för att skildra klimatkrisens hot, inte sällan som en upplevelse på individnivå.

Ekopoesin, ursprungligen ett amerikanskt begrepp, är en reaktion på det existentiella tillstånd som klimatförändringarna försätter oss i, konstaterar Viola Bao.

Samtidigt anser hon att det är tveksamt om man kan tala om ekopoesi som en egen, avgränsad genre, eftersom det som återfinns inom den kan se mycket olika ut.

– Där ryms både poesi med ett traditionellt, romantiskt diktjag, alltså det man kallar centrallyrik, men också poesi som försöker röra sig bort från den mänskliga blicken och perspektivet. Här finns också digital poesi och lyrik som drar åt poetry slam.

Trenden kan också ses som ett återupplivande av naturlyriken. En genre som kan sägas traditionellt uttrycka en iakttagande beundran av naturen, eller hämta symbolik för mänskliga själstillstånd ur den. Eko-poesin, däremot, har ett helt annat förhållande till naturen, även om den också till en del iakttar dess skönhet.

– Människan ses inte som naturens måttstock eller motsats. I stället framställs människan, tekniken och samhället som något som både påverkar och är beroende av naturen.

Med den definitionen av ekopoesi inryms en mängd samtida poeter, som Anna Hallberg, Aase Berg, Agnes Gerner, Jenny Kalliokulju och Fredrik Nyberg.

Några av de mest uppmärksammade poeterna inom den växande strömningen är danska Theis Ørntoft, och svenska Johannes Heldén och Jonas Gren.

Särskilt hos Theis Ørntoft, men också hos Jonas Gren finns ett jag, en kropp, som hotas av en ekologisk och social kollaps, framhåller Viola Bao.

Johannes Heldéns senaste bok har den talande titeln Astroekologi. Också titeln på Jonas Grens diktsamling från 2016, Antropocen, dikt för en ny epok, gör klart vad det är fråga om. Antropocen är forskares beteckning på den geologiska tidsålder vi nu lever i. Vissa menar att den tog sin början i samband med industrialismens genombrott. Den kännetecknas av att människan ses som den starkaste påverkanskraften på planeten jorden.

Diktsamlingarna tar sig an politiska frågor på poesins vis, genom gestaltning.

– Det kan vara svårt att känna personlig anknytning till att polarisen smälter, eftersom det rör sig om ett så omfattande fenomen. Dikten ger möjlighet att föreställa oss vad som kan ske med vår miljö om vi fortsätter på den inslagna vägen, säger Viola Bao.

Som här, i en strof ur Antropocen:

På oceanen stävade fartyg i meterdjupa geléer av djur Brännmanetfjordarna kloggade igen kylanläggningar.

De nämnda diktsamlingarna är inte helt lättillgängliga till formen, men med en introduktion som förklarar deras ”ekopoetiska” ärende kan de vara intressanta att presentera när det blir dags för poesi i skolan.

Fotnot: Poetry slam är en tävling i scenpoesi där publiken ger poäng för text och framförande.

ur Lärarförbundets Magasin