Ingår i temat
Skön läsning
Läs senare

Boksamtal röjer berättelsens hemligheter

Boken var svår och de skulle inte ha valt den själva. Men i gruppdiskussionerna hjälper åttorna varandra att förstå Kulor i hjärtat som de läst under en termin. Läraren Anders Biörklund lyssnar, uppmuntrar och noterar förmågor.

17 Mar 2014
Boksamtal röjer berättelsens hemligheter
Olle Segall läser inför boksamtalet. I år ska eleverna i åttan tolka texter i en ungdomsbok av Cilla Naumann. Foto: Johan Eklund

Gustav Ahlstrand sätter snurr på några papper på bordet. ”Mörk, medellång … stora ögon … ”, säger han. Wilma Lager Elofsson antecknar.

Gustav Ahlstrand vänder sig till Tilda Andersson. "Hur tycker du en kille ska vara? Eller tjej?" ”Snäll”, svarar hon.

Sekreteraren Wilma Lager Elofsson fogar det till gruppens gemensamma svar på frågan ”Hur ska din drömpartner vara?”

Som alltid följer åttondeklassen i Rudsskolan upp sin läsning med ett boksamtal. Flera av frågorna som Anders Biörklund delat ut uppmanar till att jämföra novellerna Skiljas och Kyssen med egna erfarenheter. Han anser att det gör läsningen tillgänglig för eleverna. Att kunna resonera om en text utifrån egna erfarenheter motsvarar ju också ett kunskapskrav i svenska.

Men alla kanske inte vill prata om sig själva?

– Nej, men om ett ämne, till exempel skilda föräldrar, är känsligt för någon, så behöver den personen inte prata just om det.

Ett pojkansikte blickar upp mot var och en av eleverna från borden där de sitter. Blicken på det klarblå omslaget till ungdomsboken Kulor i hjärtat är stadig.

Anders Biörklund går från grupp till grupp. Lyssnar, fångar upp synpunkter. Uppmuntrar eleverna att utveckla hur de har uppfattat och tolkat de sista kapitlen i boken som klassen läst gemensamt.

Novellerna av Cilla Naumann låter läsaren själv finna förklaringar till huvudpersonens känslor. Anders Biörklund uppmanar till inlevelse:

– Hur tror du att du skulle känna dig om du blev nedbrottad av en tjej?, frågar han en av killarna.

Eleven i fråga nappar inte riktigt. Någon annan i gruppen konstaterar att huvudpersonen Tom grubblar över allting.

Anders Biörklund har med sig ett papper där de relevanta kunskapskraven i svenska för varje betygsnivå finns uppspaltade. Där kan han löpande notera vad eleverna visar prov på. Kan de sammanfatta innehållet? Kan de återge budskap i texten?

– Det gäller att vara på hugget för att inte missa något. Å andra sidan, de som är duktiga läsare får ofta bättre självförtroende, och det brukar höras.

Ytterligare förmågor som han kan få koll på i och med boksamtalet är om eleverna kan framföra egna åsikter och om de kan föra en diskussion framåt. För att träna på det får alla elever tillfälle att agera ordförande respektive sekreterare i gruppdiskussionerna.

Morgonen visar sig ännu bara som ljusa strimmor i molnen denna måndag i Karlstad. Grupperna börjar bli färdiga. De som varit sekreterare den här lektionen lägger ned pennorna. Här och var kräver kroppar att få sträcka ut ett ben, hänga en arm över stolsryggen, vippa med en penna.

Under ungefär en termin betar klassen av några kapitel i taget. Boksamtalet är den röda tråden. För att eleverna ska bli trygga ändras inte gruppsammansättningarna, men redovisningsformerna varierar. Ibland blir uppgiften att spela rollspel utifrån berättelsen.

Andra gånger ska de reflektera skriftligt eller reso-nera kring ett citat de väljer. Men bokrecensioner skriver de inte. Inte någon gång under sina drygt tolv år som lärare i svenska och spanska har Anders Biörklund följt upp litteraturundervisningen och bedömt eleverna genom att låta dem skriva recensioner. Han skakar klentroget på huvudet.

– Det blir ofta ett referat och på slutet får boken de där tre stjärnorna och det står att den var bra, men inte varför. Nej, jag tror snarare att det hämmar lusten att läsa.

Han kan konstatera att modellen med bokprat gör att fler läser. Dessutom kan de pressa varandra
i gruppen. Man vill inte sitta under diskussionen och vara den som inte har läst.

Foto: Johan EklundDe åtta fristående historierna i Kulor i hjärtat utspelar sig i vardagen. Högstadieeleven Tom återkom­mer i alla. Nu är boken utläst och läsningen i sin helhet ska sammanfattas. Varje grupp får redovisa sitt svar på en av de fem slutfrågorna som gäller hela boken.

En grupp har gått fram till katedern. Tillkämpat allvar syns i deras ansikten. Tycker de att sista kapitlet knyter ihop historien? Det finns olika uppfattningar i klassen.

”Knyter inte ihop alls”, tycker flera. Men de som radat upp sig i klassrummets front har sett en utveckling.

– Han har olika känslor i olika historier. I en är han rädd, i en ledsen, och i den sista blir han lycklig, konstaterar Oscar Kjäll, ordföranden för dagen.

Anders Biörklund nickar där han står längre ned i rummet. ”Ja, jovisst, det slutar lyckligt!”.

Han lägger ned möda på bokvalet eftersom hans modell med gemensam läsning och boksamtal bygger på att boken fungerar för alla. Den bör finnas i klassuppsättning och som ljudbok. Några titlar återkommer från år till år, som Vinterviken av Mats Wahl i sjuan, och Ondskan av Jan Guillou i nian, medan Kulor i hjärtat är ny på Anders Biörklunds lista, vald eftersom han bedömde den som lättläst.

Men under slutdiskussionen visar det sig att många tycker att boken, där jagform används, var svår. ”Man visste inte om han drömde eller var vaken”. ”Boken förklarade inget”, är åsikter som återkommer.

Elevernas samlade omdöme får läraren att spärra upp ögonen en aning.

– Den är väl svårgreppbar för att den återger känslor. Många elever läser Suneböcker om och om igen, de är ovana vid annat, säger han.

De fem elever jag träffar efter lektionen är inga undantag. Novellerna var svåra att komma in i, anser de. Men motståndet visar sig inte ha hindrat dem från att reflektera.

– Den var helt okej, jag fattade budskapet, att man ska tänka på hur det man gör kan bli för andra, säger Amanda Lindgren.

Viktor Brandt instämmer. Berättelsen får fram känslor från verkliga livet. Han jämför novellerna med de deckare och sportromaner han brukar läsa – och läsa om, gång på gång.

– Den här är mer som en skolbok, den har ingen handling, men den relaterar till livet.

– Till en tonårings liv, tillfogar Rasmus Brattström.

Jacklin Sajadi nickar. Hon läser mycket, men skulle inte själv ha valt att låna Kulor i hjärtat på biblioteket.

– Men jag är glad att jag har läst den, för jag kan känna igen mig i känslor i de olika kapitlen.

Att ungdomarna har fått grepp om boken menar de själva har med boksamtalen att göra. Det skulle vara både tråkigare och svårare att följa upp läsningen genom att på egen hand skriva en recension. Genom att diskutera i gruppen lär man sig mer, anser de.

– Det är enklare att prata än att skriva. Man får reda på vad andra tycker och kan få fram sin egen åsikt, säger Olle Segall.

– Vi pratar ju mycket mer om varje svar än vad vi skriver om det, konstaterar Viktor Brandt.

Inför läsningen får eleverna en planering där kriterierna för kunskapskraven finns med, men det är inget som de tänker särskilt på. Fast de har klart för sig att läsning innebär bättre beredskap inför nationella provet.

Anders Biörklund ser många möjligheter.

– Jag skulle gärna vilja prova att knyta alla kunskapskrav i svenska till skönlitteratur. Boksamtalet kan bära väldigt långt och det går att få med alla kunskapskrav genom att komplettera med andra redovisningsformer. Vi skulle kunna filma sekvenser ur böcker, till exempel med Iphone, och kanske skriva en blogg.

Om klassen har läst en bok som filmatiserats ser de filmen som avslutning.

– Eleverna tycker nästan alltid att boken är bättre. Filmen ger fel bild av personerna, menar de, den lägger till scener som inte passar … Då säger jag alltid: Men läs fler böcker då!

ur Lärarförbundets Magasin