Läs senare

Blommor som inte vissnar

17 Sep 2013

Foto: Adam Haglund, Illustration: Li SöderbergDet var en sån där perfekt avslutningsdag, precis så som de ska vara, som man ska minnas dem. Blå himmel och hissad flagga. Pyntad skolgård, föräldraförväntan, stim och stoj. Den blomstertid och rektorstal. En evighetslång sommars första dag.

Någonstans där mitt i allt stod jag och försökte att inte synas. En termin hade jag arbetat på skolan. Obehörig mellanstadielärare. Jag hade haft en tjänst som timlärare med uppdrag att täcka upp för de timmar som eleverna hade rätt till, men som låg utanför klasslärarnas undervisningstid. Jag hade undervisat i flera olika klasser, i både i fyran, femman och sexan. Ett par gånger i veckan dök jag upp i varje klass.

En nyttig erfarenhet! Så säger man väl om sånt som man helst har bakom sig. För så kände jag den dagen på skolgården. Jag var glad att det var över.

Det var sexan. Trettio elever mot mig. De sjöng, skrek, slogs. De gjorde allt utom det jag sa att de skulle. Åtminstone de som jag såg; de andra försvann i en orättvis skugga. Jag var parentesen mellan de ordinarie lektionerna. Tillfälligt avbrott. Varje vecka.

Det var elevens val. Filmvisning. Det mest populära valet av alla – så klart. Gruppen blev överfull men jag var fortfarande bara jag. Jag planerade, beställde filmer från AV-centralen och förberedde filmövningar. Eleverna utnyttjade klassrummets mörker till allt det jag inte hade planerat.

Det var fyran. Där Markus gick, den mest tidskrävande eleven av alla. Alltid var det nåt som hände. Så Markus och jag tillbring­ade tid tillsammans – oftast i kapprummet. Jag skällde, skrek säkerligen, var så frustrerad. Men jag försökte, visade, förklarade. Samma visa varje lektion. Inget tycktes hjälpa.

Så oerfaren jag var!

Där på skolgården, avslutningsdagen, då ville jag bara åka hem och lägga dagen, terminen bakom mig. Men det var då det hände, den där amerikanska filmvändningen, den som fått mig att bevara minnet som ljust, som fått mig att minnas dagen som en sån där perfekt avslutningsdag.

Markus kom fram till mig. Han var tyst. Det var han aldrig annars, men nu var han bortom klassens blickar. Han sträckte bara fram ett paket till mig.

”Är det från klassen?”, frågade jag.

Markus mumlade något som jag inte hörde, och sen gick han. När jag rivit bort omslagspapperet kände jag mig dum. Det var en enkel blomma i en blå kruka, och den var inte alls från klassen. Utanpå krukan stod det med tjocka, lite spretiga bokstäver, skrivna med silverpenna: ”Tack för den här terminen. Du är en bra lärare. Från Markus i 4B.”

Det finns blommor som aldrig vissnar. Ibland när allt känns hopplöst, när jag känner att jag famlar i mörkret, inte kan hjälpa en elev så som jag önskar, då tar jag fram den där blomman, betraktar den, påminner mig själv om att det jag gör spelar roll – även om det inte känns så i stunden.

Mötet med Markus och de andra var en nyttig erfarenhet. Jag är glad att jag var där.

Namn Daniel Sandin.
Titel Gymnasielärare i svenska, historia och religionskunskap.
Arbetsplats Katedralskolan i Lund.
Yrkeserfarenhet Arbetat på gymnasiet sedan 2000.
Gör på fritiden Leker, läser, skriver och drömmer.
Viktig bok Förbländningen av Elias Canetti.
Det bästa jag vet Mina barns skratt.
Bra ordspråk Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Daniel twittrar på @daniel_sandin

ur Lärarförbundets Magasin