Läs senare

Att tiga är inte guld

21 Sep 2011

Det tar ganska lång tid innan jag lär mig hennes namn. Hon sitter inte längst bak, men nästan, inklämd mellan några klasskamrater. När jag går runt i klassrummet pratar jag sällan med henne. Hon sitter olägligt och är dessutom lätt att förbise. Det är så många som vill ha min uppmärksamhet. Så många frågor och reflektioner. Så mycket bekräftelsebehov. Men hon är alltid tyst.

När lektionen är slut lyckas hon försvinna utan att det märks. Ibland ser jag henne glida förbi mig i den stora massan. Andra stannar kvar, undrar något, vill berätta något. Aldrig hon.

När det är dags för utvecklingssamtal är det en näst intill främmande person som sitter framför mig. Jag frågar henne hur hon tycker att det går i mina ämnen.

”Det går väl okej tror jag.”

Jag skulle utan problem kunna sufflera henne. Dialogen är förutbestämd. Men jag frågar ändå.

”Är det något du känner att du skulle kunna förbättra?”

Svaret kommer snabbt. ”Jag skulle kunna vara mer muntligt aktiv.” Hon låter inte övertygad, och hon övertygar inte mig. Men jag måste ju vara ärlig, ge henne korrekt information, följa den determinerade dialogen. Så jag svarar att det skulle gynna henne om hon tog mer plats i klassrummet.

”Alla lärare säger samma sak.”

Jag både ser och hör uppgivenheten.

Hon är mycket duktig. Väldigt ofta klarar hon sig bra på proven och Illustration: Li Söderberg, Foto: Adam Haglundhennes uppsatser är i de flesta fall genomarbetade och håller hög standard. Med mycket vånda brukar hon också genomföra sina muntliga redovisningar; hon är förberedd till tänderna och visst syns det att hon är nervös, men hon reder ut situationen. Att ta initiativ i klassrummet klarar hon dock inte.

En enda färdighet påverkar henne i alla ämnen. Oavsett hur duktig hon är för övrigt har hon på grund av sin tysthet i klassrummet svårt att nå de riktiga höjderna. ”Du måste vara mer aktiv muntligt.” Hon vet! Det finns inga ord hon hört oftare av sina lärare. De få gånger hon pratar med dem är det detta mantra de upprepar. Men det hjälper henne inte.

Hade hon haft dyslexi hade vi agerat annorlunda. Vi skulle aldrig drömma om att bagatellisera denna problematik genom att enbart uppmana henne att skriva mer för hand. Vi skulle i stället försöka hitta alternativa vägar för henne att nå målen, och om det inte gick skulle vi tillämpa den undantagsbestämmelse, ofta kalllad Pysparagrafen, som finns i skollagen. Enligt denna finns det särskilda fall som gör det möjligt för läraren att bortse från ”enstaka delar av kunskapskraven” när en elevs kunskapsnivå bedöms. ”Med särskilda skäl avses funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att elev en ska kunna nå ett visst kunskapskrav.” Därför tvekar vi inte att bortse från stavfel i en dyslektikers handskrivna texter. Borde vi inte på samma sätt bortse från en elevs kroniska tystnad i stora grupper?

Namn: Daniel Sandin.

Titel: Gymnasielärare i svenska, historia och religionskunskap.

Arbetsplats: Katedralskolan i Lund.

Yrkeserfarenhet: Arbetat på gymnasiet sedan 2000.

Gör på fritiden: Leker, läser, skriver och drömmer.

Viktig bok: Förbländningen av Elias Canetti.

Det bästa jag vet: Mina barns skratt.

Bra ordspråk: Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge.

ur Lärarförbundets Magasin