Läs senare

Alla lärares lärare

02 Feb 2015
Alla lärares lärare
Gunilla Molloy har bytt arbetsrummet på Stockholms universitet mot skrivbordet hemma i lägenheten. Caspian välkomnar sällskapet. Foto: Håkan Elofsson

Foto: Håkan ElofssonCaspian sitter mitt emot mig på en fotpall i vardagsrummet. En staty med slät och blank päls. Han sträcker ut en orangestrimmig tass och krafsar efter pennan, som om han ville vara med och berätta om sin matte, Gunilla Molloy, en legendar inom skolvärlden. Hon har gett många lärarstudenter konkreta redskap att använda i klassrummet. Bara detta att ”Molly” fick studenternas utmärkelse ”Den gyllene pekpinnen” 1989, redan efter något år som lärarutbildare. Det blev en bekräftelse på att hennes nya idéer om svenskämnet gillades.

Hon ställer sig vid vardagsrumsfönstret och ser ut på Kungsholmens gymnasium.

– Där går de … säger Molly och skrattar till.

Nöjd pekar hon på eleverna. De går till skolan, men det gör inte hon. Längre.

Efter ett fyrtiotal år som lärare och handledare, för både elever, lärarstudenter och doktorander, har docenten gått i pension. Det vill säga, hon har bytt arbetsrummet på Stockholms universitet mot skrivbordet hemma
i lägenheten i Stockholm.

– Det är same-same, jag fortsätter att skriva och läsa, säger hon.

I Alfa har hon medverkat som inledarskribent sedan tidningen startade 2009. I texterna ställer hon ofta incidenter i skolan i relation till värdegrunden. Dessutom har hon nyligen avslutat ett uppdrag för Skolverkets kommande Läslyft. En period pendlade hon till Kalix för att utföra ett fortbildningsuppdrag. Lärarna där ville förbättra pojkarnas låga meritvärden.

Fortbildning är en sak hon bestämt anser att lärare måste få mer av. Och Gunilla Molloy vet hur pojkar kan förmås att läsa och skriva. Det går om de får uppgifter som utgår från deras egna intressen. Författandet av en beskrivning av sportfiske kan steg för steg utveckla ett gestaltande språk. Alla hennes elever i svenska har
alltid fått fasta ramar att fylla med fritt innehåll.

Caspian håller sig i närheten av matte. Han sitter som förut med raka framben på fotpallen.

Mollys senaste åtaganden sammanfattar det som alltid engagerat henne: Skolans demokratiuppdrag, reflekterande läsning och skrivning, läraryrkets intellektuella utmaningar.

Som en tråd i samma klara färg som hennes glasögonbågar löper genusperspektivet genom allt. Med de röda genusglasögonen på ser hon att problemet med pojkars motstånd mot att läsa skönlitteratur inte beror på skolan, även om det kommer till uttryck i klassrummet. Som hon skriver bland annat i en av sina böcker, När pojkar läser och skriver: En orsak är att maskulin identitet konstrueras bland annat genom avståndstagande från skönlitteratur. I samhällets könsordning är läsning en femi-nin handling. Kort sagt, om inte män läser, så läser inte pojkar. Hon slår fast det med allvar i blicken.

Feminist har hon varit länge. På sjuttiotalet blev hon en av de elva medlemmarna i Aurora. Det var namnet på en av undergrupperna till den feministiska sammanslutningen Grupp 8. Men hur hamnade hon bakom katedern?

För att få veta hur det kommer sig att Molly själv beskriver sig som en vandrande provkarta över svensk skolhistoria, är det bäst att börja från början. År 1950, i småskolan i Helsingborg.

Molly sträcker ut benen och lägger upp dem på fotpallen bredvid den där Caspian sitter.

– Fröken Elsa var ganska förskräcklig. Hon slog och nöp oss. Mest irriterade hon sig på dem som redan kunde läsa.

Drastiskt och korthugget, med en spröd klang i sitt distinkta tonfall, sammanfattar hon sin skoltid.

– Jag blev luggad i småskolan och ignorerad i folkskolan. Där hade jag magister Ruben som bara intresserade sig för dem som idrottade, mest pojkar.

Hemma bestämde hennes pappa. Han tyckte inte att flickor behövde utbilda sig.

– Det var min far som gjorde mig till feminist, tror jag faktiskt.

Men hon fick gå vidare till realskolans yrkesutbildning. Där skulle hon lära sig stenografi och maskinskrivning.

– Det var förfärligt, fasansfullt tråkigt. Jag skolkade mest, satt hos skolsköterskan och läste skönlitteratur.

Caspian blinkar igen, långsamt, på katters vis. Syster Harriet hade en inte oviktig roll att spela för Mollys framtid. Hon insåg att Gunilla Molloy hörde hemma på gymnasiet. Hon ringde hem. Gunilla Molloys pappa fick klart för sig att operasångaren Per Grundén, som han hade hört i Folkets park i Landskrona, var skolsköterskans bror. Det avgjorde saken. Gunilla Molloy fick börja i Högre allmänna läroverket i Helsingborg, en flickskola.

I gymnasiet fick hon tre lyckliga år med duktiga lärare, de flesta lektorer. Sammantaget gav de fjorton skolåren mersmak. ”Det gick alltid att lära sig saker, trots luggningar och stenografi.”

Studier i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, ytterligare en misogyn miljö, följde. Molly putsade genusglasögonen.

Hon tog lärarvikariat, och upptäckte att klassrummet var ännu intressantare från andra sidan katedern. 1972 gick hon ut från Lärarhögskolan i Stockholm, började undervisa på högstadiet och tog uppdrag som handledare för lärarstudenter. Hennes elevers fria skrivande, bland annat i loggböcker, blev underlaget i ett växelbruk: Elevernas arbete följde med till metodiklektionerna på Lärarhögskolan och lärarstudenterna följde med till klassrummet. De fick ta del av hur hon öppnade svenskämnet mot andra ämnen.

– Ingenting är lättare än att förena läsning med skolans demokratiuppdrag. Det kommer som en självklarhet när klassen diskuterar texter, om läraren kan leda samtalet och vågar fånga upp det som eleverna tar upp.

Kunskaper i grammatik och språkutveckling blir då en naturlig del av undervisningen,
säger hon.

Efter ett drygt decennium i klassrummet väntade nya utmaningar. En vän påpekade att hon gav pojkarna mer uppmuntran och utrymme än flickorna. Efter ”hundra år i kvinno-rörelsen” kändes den sanningen svettig, skrev hon i en känd och fortfarande aktuell artikel i KRUT, Kritisk utbildningstidskrift från 1987. Trots motstånd från både flickor och pojkar började hon fördela frågorna rättvist mellan könen. En ordning som hon införlivade med sin metodik i svenska, och diskuterade med sina lärarstudenter.

De tog intryck.

”Du måste skriva om din undervisning, för snart är du död”, sa en student.

Gunilla Molloy hade då inte fyllt femtio, men hon insåg att det var angeläget.

Uppmaningen resulterade 1996 i boken Reflekterande läsning och skrivning. Det var med den hon blev antagen till den nya forskarutbildningen i svenska med didaktisk inriktning. Det resulterade i sin tur i avhandlingen Läraren, litteraturen, eleven.

Med klassrummet i fokus, ständigt aktiv och stadd i utveckling, är Gunilla Molloy en uppskattad auktoritet. Men legendarstatusen är knappast något hon tänker på dagligdags. Hon bläddrar fram en sida i en ny antologi, Mötesplatser, texter för svenskämnet, där hon citeras.

– Man är ensam i klassrummet och ensam när man skriver. Och så är jag plötsligt inlyft i en text. Jag blir jätteglad över att det går ut till fler! Och över att ha en dialog med andra, vare sig det är skolelever eller forskarkollegor.

Fotnot: Caspian är uppkallad efter en prins
i bokserien Narnia av C.S. Lewis.

Namn Gunilla Molloy ”Molly”.
Yrke Docent i svenska med didaktisk inriktning.
Ålder 71 år.
Bor I Stockholm.

Böcker i urval

• Reflekterande läsning och skrivning

• Skolämnet svenska – en kritisk ämnes­didaktik

• När pojkar läser och skriver

• Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum

Alla titlar utgivna på Studentlitteratur.

Senaste utmärkelse Selma Lagerlöf-stipendiet 2011. Tidigare har Gunilla Molloy fått bland annat Svenska Akademiens svensklärarpris och Freinetrörelsens demokratipris, Open minds, för banbrytande jämställdhetsarbete i skolan.

Blir förvånad över Jag blir bestört över hur mycket som kan ske i ett klassrum utan att läraren märker det.
Och glad över hur mycket förmågan att skriva kan utvecklas hos elever genom fria uppgifter.

ur Lärarförbundets Magasin